Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Hälsa

Sandra Swedberg: ”Jag var för ung för att bli vuxen och mamma var för ung för att dö”

“Min första, och hittills största resa inom sorg började när jag var fem år gammal då mamma fick beskedet att hon hade bröstcancer. Jag visste redan då att jag var för ung för att bli vuxen, och min mamma var för ung för att dö.” Sandra Swedberg sätter ord på hur det varit att möta döden på nära håll som barn, och sedan lära sig att leva med sorgen. 

 På bilden till vänster: Mamma Ann-Sofie Swedberg med dottern Sandra Swedberg 

Cancer påverkar oss alla. Både den som drabbas fysiskt – men också de runt omkring som drabbas psykiskt. Jag och pappa drabbades psykiskt när mamma fick cancer. Pappa blev då över en natt “förälder till två” och jag en ung vuxen.

Trettonhelgen 2011, jag minns den som igår. Jag hade sett fram emot just den helgen så länge. Jag var medlem i en verksamhet för barn och ungdomar i kyrkan hemma i Sandared där vi under en period satt upp en musikal som skulle framföras under trettonhelgen för föräldrar, släkt och de som ville komma. Jag vaknade upp med ett leende på läpparna på premiärdagen. Dels för att vi äntligen skulle få visa upp det vi så länge jobbat med – men mest glad för att mamma skulle komma och sitta i publiken. Mamma hade äntligen ork nog att följa med och kolla på ett uppträdande och det betydde så mycket för mig. Men morgonens leende och sprudlande energi skulle snart ersättas med ledsna och förtvivlade miner.

Jag fick reda på att mamma inte alls mådde bra och att pappa var tvungen att ta henne till sjukhuset. Jag fick inte följa med dem den här gången. I det ögonblicket slog det mig att jag verkligen ville prata med någon om allt som pågick runt vår familj. Jag sa det rakt ut, ”jag vill prata med en kurator.” Pappa ringde genast och bokade in en tid till mig måndagen efter. Under det första samtalet med kuratorn fick jag reda på att min mamma säkert skulle dö. Det blev första men också sista mötet jag gick på. För jag hade precis fått svaret på det enda jag undrade, om min mamma skulle dö.

Den 7 februari 2011 stod allt plötsligt helt stilla. Världen rullade på som vanligt för alla andra, men min värld hade precis rasat samman. Mamma hade precis lämnat jorden på grund av cancern som tog över hennes kropp. Jag var tio år gammal och undrade hur jag skulle kunna fortsätta leva utan en mamma, min mamma… Den 8 februari 2011 gick jag till skolan. Många klasskompisar och deras föräldrar tyckte att jag var helt dum i huvudet som gick till skolan dagen efter min mamma dött.

Jag frågar mig själv fortfarande varför? Varför kunde de inte bara låta mig få gå till skolan, få simma, leka med mina kompisar och fortsätta leva – dagen efter min mamma dött? De kunde omöjligt veta hur jag kände eller sätta sig in i min situation. Det kunde varken min pappa, mina lärare, mina klasskompisar eller deras föräldrar. Ingen utomstående kan bestämma eller påverka hur ett barn ska sörja, och det är inget man ska försöka sig på heller. Alla bearbetar sorg på olika sätt och måste få göra det i egen takt på sitt personliga sätt.

10 februari 2018, Sjuårsdagen har precis passerat. Trots att så många år gått och att jag i dag känner mig stark i mig själv så bryts jag ner under veckan då mammas dödsdag infaller. Det är som att styrkan bara sipprar ur mig, och att jag inte kan resa mig upp igen utan en kram från mamma. Sanningen är den att jag inte har några minnen om hur det är att ha en frisk mamma. Men trots att mammas yttre såg olika ut för varje vecka på grund av alla behandlingar och mediciner, så var hon alltid samma ödmjuka, omtänksamma och mysiga person. Med eller utan hår, smal som stor, solbränd som likblek. Min mamma var och är fortfarande min förebild i livet, och den kvinna jag ser upp till allra mest.

Det är inte alltid lätt att leva med en förälder. Och jag tänker på alla saker som jag hade velat göra och uppleva tillsammans med mamma. Jag hade velat att hon fick se och lära känna personen som jag är i dag. Men jag vet mycket väl att det inte är möjligt, och att hon alltid är med mig på ett eller annat sätt. Jag påminner mig själv om att jag är stark. Klarade jag mig igenom detta – så kan jag klara vad som helst. Till alla er där ute som går igenom något liknande eller har en allmänt jobbig period i livet just nu vill jag bara säga att ni kommer att klara er. Och med rätt stöttning och en liten knuff i baken från nära och kära, så kommer du snart ställa dig upp stark igen. För kan jag, så kan DU. Det jag vill med den här texten är att du aldrig ska glömma det.

Text & bild: Sandra Swedberg

Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till mode@metro.se.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!