Metro Modes innehållschef Cassandra reflekterar kring snabba steg som alltid skyndar, tid som inte räcker till, perfekta instagramflöden som inte talar sanning och den eviga frågan om det inte finns något mer?
Jag går ofta väldigt snabbt. Hör mina egna steg dunka i marken. Det spelar ingen roll om det är på väg ut till bilen klockan 06:00 varje morgon, eller på väg till lunchrummet för att fylla på med energi. Samma visa på vägen hem. Snabba steg. Som om jag konstant skyndade till något – för precis så känns det. Som att jag behöver effektivisera varje steg för att hinna fram.
Dagarna går i ett. Ofta har jag svårt att utskilja dem vid veckoslutet när jag sitter ner vid helgfrukosten och äntligen kan andas ut. 30 år gammal har jag äntligen lärt mig att inte ha varje helg uppbokad. Egentligen inte för att jag inte vill, men för att jag måste – för att fortsätta orka.
Jag är ändå priviligierad att gilla mitt jobb, rent av älska. Med den passionen är mig inte alltid till lags, utan gör det svårt att begränsa arbetsveckan till de 40 timmar som den egentligen består av. Det blir lite jobb med datorn i knät hemma i soffan här, och lite sitta kvar en timme extra var och varannan dag där.
När jag scrollar på Instagram verkar alla ha hem tagna ur inredningsmagasin. Perfekta outfits med gnistrande leenden varvas med den ena drömmiga platsen, måltiden och träningspasset efter det andra. Och det ironiska är att mitt eget flöde har samma röda tråd. Glatt, härligt, tillrättalagt, perfekt och så jäkla tråkigt. Men framförallt inte verklighetstroget.
Jag kan inte låta bli att fundera över om det inte finns något mer? Något jag missat som är det där svaret på precis allt. Som gör att jag kan sakta ner mina steg, dra djupare andetag och kanske en gång för alla – sluta jämföra mig med andra och kanske till och med sluta oroa mig för allt.
Då sköljer det över mig och mitt eviga ältande kring meningen med livet. Urkraften inom mig som oftast, bara jag lyssnar, redan sitter på svaret. Den påminner om att livet räcker gott och väl som det är, och att det inte alls behöver finnas något ”mer”. Att det fina är att allt pirr-i-magen-glatt, lyckligt, sorgligt och kolsvart bildar ett ända stort virrvarr i våra liv – som hjälper oss att vara tacksamma för det vi har just nu.
För just nu, i detta ögonblick får vi alla vara med om en hejdundrande resa kallad livet. Som går upp och ner i en fartfylld berg och dalbana där det inte går att trycka på stopp. Och vet du vad? Det är bara att hänga med!
