Metro Modes krönikör Ebba Berggren delar med sig av hur hennes kärlek för den “svarta uniformen” kom till men filosoferar också kring hur det kommer sig att vissa alltid bara går klädda i svart? Ebba snubblar både över argument som att alla svartklädda är tänkare, skapare och tillhör kultureliten – men ifrågasätter också om hela hennes släkt kanske bara är ångestfyllda vrak?
Foto vänster: Privat Höger: Unsplash
Första gången jag reflekterade över min svarta garderob var när jag 9 år gammal öppnade dörren för en av mina vänner som kom på besök. “Ska du på begravning?” frågade min kompis och snopet svarade jag “nej?” och tittade ner på min svarta uniform.
Det fanns inte så många andra färger att välja på. Mina föräldrar föredrog alltid svart och jag och min syster blev indoktrinerade i detta självklara färgval. Vi kände oss överlägsna i vår svarta stil. Det var som att jag och min syster förstod oss på kläder på ett sätt som våra kompisar inte gjorde när vi ifrågasattes över denna dystra “färg”.
Alla kända designers bar ju svart; Karl Lagerfeld, Raf Simons, Vera Wang och Yohji Yamamoto. De fanns teorier om att kreativa tänkare, filosofer och människor som skapade storverk bar svart av en anledning – plågade själar med en historia att berätta ansåg mönstrade och färglada plagg var till för simpla människorna.
Men hur kunde mitt enkla liv, (om vi bortser från en mycket neurotisk sida) 9 år gammal, återspegla en svartklädd människas motiv? Jag var varken filosof, speciellt intellektuell, designer eller i närheten av att slå igenom som pretentiös kulturskribent. Jag var bara ett gnälligt, envist och pessimistiskt barn i svarta kläder.
Häromdagen ramlade jag över en artikel med rubriken “Varför går vissa alltid klädda i svart?”
Som jag tidigare nämnde så förväntade jag mig en lång harang av teorier som jag redan läst och gottat mig i. Vi svartklädda är tänkare, skapare och tillhör kultureliten. Vi har en känsla för estetik och intresse för ord, färg och form. Jag skulle dock själv aldrig beskriva mig som en sådan då jag anser de där värstingarna otrolig bajsnödiga i många avseenden. Men en liten del av mig mår bra att läsa allt gott som förknippas med en svartklädd.
Men denna artikel påstod något annat. Något som fick mig att relatera till detta ständiga svartklädda jag och som fick mig att undra om hela min släkt är ångestfyllda vrak?
Den svarta uniformen som många bär är ett sätt att skapa en mur runt omkring sig och stöta bort människor som vill komma nära inpå. Uniformen skyddar våra känslor, vår sårbarhet, osäkerheter och vår trista självkänsla. En svart uniform påstod sig helt enkelt vara en slags sköld.
För neurotiska kryp är det ett sätt att må bättre och ta sig igenom jävliga dagar. Detta skulle då motsvara cirka 345 dagar om året för min del, vilket är mer än vad jag själv visste. Jag vet inte vad jag ska tro längre. Och jag kommer aldrig kunna låta bli att tänka varje gång jag möter en svartklädd person: Den här människan är neurotisk, ängslig och har en skaldiameter som ingen ostronkniv i hela världen kan bända upp.
Läs även: Ebba Berggren om kärlek och rädsla: “Kan jag tidsregistrera katastroftankar på jobbet?”
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi alltid är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected].
