Influencern Jannie Elgqvist lämnade sitt liv i Stockholm för ett nytt äventyr i London. På sin blogg Lost i London ventilerar hon djupa tankar om livet med allt vad det innebär: ångest, kärlek och relationer. I en öppenhjärtig krönika delar hon med sig av hur hon kände när hon var på besök i Stockholm. Kontrasterna mellan de två huvudstäderna fick henne att reflektera över ett samhälle där det viktigaste anses vara karriär, utseende och pengar.
Foto: Instagram/@imjannielou
Jag är i Sverige i fyra dagar. Genast tvivlar jag. Är det här rätt beslut? Varför flyttade jag? Borde jag flytta hem? Jag blir medveten. Helt plötsligt är jag omringad av perfekta människor. Vackra människor. Framgångsrika människor. Alla tränar, är smala, är duktiga, ambitiösa. Får barn och ser ut som Victoria Secret modeller på en vecka. Jag jämför mig. Med mina vänner, med min syster, med människor på gatan.
Jag kollar på Instagram och känner mig misslyckad för jag inte har eget klädmärke, är fitnessguru och tjänar 100.000 i månaden vid 30. Som om ett ”normalt” jobb är något dåligt. Det är så många vackra, smala och POPULÄRA människor på liten yta. Jag krymper som person. I London är jag inte lika medveten. I London är jag en av få vackra långa gestalter. I London, där människor sliter, där klasskillnaden är REJÄLT MYCKET STÖRRE, och människor oroar sig för mat på bordet och inte för att passa in – är jag en gudinna i mängden. Jag är alltid en gudinna. Jag borde vara det? Men det borde inte vara baserat på mitt utseende. Så varför är det i mitt huvud? Varför är jag 30 och oroar mig fortfarande för att inte vara tillräckligt ”cool”?
Mitt självförtroende säger till mig att jag är fantastisk och ska vara stolt över mig själv, att jag kan bära huvudet högt. Min självkänsla säger att jag är värdelös. Jag är inte bra på någonting. Att jag inte duger. Jag är inte tillräckligt vacker, duktig och är inte en tillräckligt bra människa. Jag har INGEN karriär? Vad har jag egentligen gjort hela livet? Att bli mobbad hela sin uppväxt för att vara den fula och tjocka och sen en dag byta utseende har nog gjort mig mer förvirrad och osäker. Ena dagen är man ful och andra dagen får man lära sig att livet är lättare om du är vacker.
Vi har skapat ett samhälle där de viktigaste egenskaperna är karriär, utseende och pengar. Inte vem du är eller vad du gör som person. Skulle jag sitta på en middag med folk i Stockholm, såg ut som Shrek och berättade att jag jobbade som barnskötare för döende barn i Afrika skulle de säga ”åh vad intressant” men glömma mig snabbt för att det inte får ut något av min närvaro. Men sitter jag vacker, med fina kläder och säger att jag jobbar på Sohohouse så stiger jag för de tänker att de eventuellt någon dag kanske kan få ut något av det.
Antagligen är det jag som sitter mer fel människor. Söker acceptans. När jag läser igenom det här inlägget så tänker jag ”men Jannie skärp dig det här är ju sjukt”. Men det är ju det? Det är JU HELT SJUKT! Det fattar jag ju med. Nya världen vi skapat. Jag borde kanske flyttat till en öde ö utan wi-fi istället för London. Tog jag rätt beslut?
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé eller skicka din färdiga text till [email protected].
