Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Nöje

Stina lever med bipolär sjukdom – reser jorden runt ensam: “Kan jag, kan du”

På pappret hade Stina Attervall, 21 år, ett perfekt liv. Men under många år präglades hennes liv av psykisk ohälsa. “Jag ville inte dö, men jag hade heller ingen kraft kvar att kämpa för att leva”, berättar hon. Stina fick diagnosen bipolär sjukdom och när chocken lagt sig, väcktes en dröm om att resa jorden runt. Idag har hon, på egen hand, besökt världens alla sju världsdelar. Läs om Stinas inspirerande historia nedan!

stina

I december kommer du ha rest till 32 länder och jordens alla sju världsdelar under 21 månader som ensam tjej. Hur började den här resan?

– Den här resan började när jag trodde att jag skulle dö faktiskt. I februari 2015, när jag precis fyllt 18 år, tog jag nämligen nästan mitt eget liv. Lång historia självklart, men något jag idag väldigt öppet pratar om. Jag hade på pappret ett perfekt liv. Men mitt liv var präglat av många svåra år av grov psykisk ohälsa, familjeproblem och psykisk misshandel. Något som knäckte mig till punkten där jag inte ville dö, men jag hade heller ingen kraft kvar att kämpa för att leva.

Efter detta spenderade jag nästan ett och ett halvt år på kliniker och sjukhus utan att någon visste vad som var felet med mig. En dag hamnade jag på mitt lägsta och kom in på en psykiatrisk klinik, med dygnet runt-vård, i en månad. Då bestämde jag mig. OM jag någonsin skulle få må bra igen, då skulle jag leva på riktigt. Och jag skulle göra något för alla de som skulle hamna i samma situation som mig. För de som inte orkade att kämpa. För de anhöriga som förlorade sina nära. Och för de som inte vet hur de känns. Det behövs öppenhet och det behövs hopp.

Jag träffade en läkare som räddade mitt liv tio månader senare. Han sa att jag har den mest allvarliga versionen av bipolär sjukdom och att vi skulle jobba hårt med medicin. Han berättade att det fanns en risk att jag aldrig mer skulle kunna jobba, resa, plugga, ha familj eller få tillbaka det liv jag hade haft. Efter chocken lagt sig bestämde jag mig att jag skulle försöka ändå. Trots en tuff tid med medicinering, sjukskrivning och grov utbrändhet så ville jag resa. Och jag skulle belysa istället för att vara tyst gällande min egen historia. De som behövde en röst i detta skulle få det. Jag skulle visa att det gick. Mitt motto var: Kan jag, kan du.

Till en början skulle du bara vara borta i ett år. Hur kommer det sig att det blev 21 månader istället?

– Detta är del två av resan, något jag faktiskt inte planerade. Efter tre månaders resande visste jag hur man gjorde, jag hade helt plötsligt hälsan tillbaka, mer pengar än jag någonsin kunnat föreställa mig och självförtroendet att göra något stort. Så jag bestämde mig. Jag ville bli en av de yngsta svenska kvinnorna att ha besökt alla kontinenter i en och samma resa ensam. Och jag ville samtidigt belysa psykisk ohälsa, självmordsprevention och visa på kvinnors styrka.

stina-a

Hur har du utvecklats som person av att resa jorden runt?

– Jag fick tillbaka glimten i ögat som jag under många svåra år förlorat. Jag har blivit extremt självständig och ännu mer stark i mina åsikter skulle jag säga. Människors rättigheter och speciellt kvinnors ställning i samhället, är ämnen där jag blivit ännu mer involverad och engagerad i. Speciellt efter hur mycket racism, åsikter angående LBTQ och kvinnors låga värde i många delar av världen som jag sett från olika vinklar. Politik över lag har alltid engagerat och intresserat mig. Så att se politiska skillnader mellan länder och hur de hanterar (eller inte) dem, har fascinerat mig mycket. Jag har idag mycket mer självförtroende och mer information i ryggen för att kunna ta tuffa konversationer, och stå upp för det jag tycker är rätt.

Du är öppen med att du lever med bipolär sjukdom typ 1. När du mår dåligt på resande fot – hur hanterar du det?

– Först och främst med min medicin, mitt liv vore omöjligt utan den. Rent kemiskt skulle inte min hjärna klara av en funktionell vardag utan den. Men jag har också turen att ha en extrem självkännedom, särskilt gällande min kropps kemi. Jag känner av när något är fel redan inom några timmar och då tar jag till mina knep jag lärt mig. Eftersom jag pressar mig själv otroligt hårt, händer det ibland att jag haft varningstecken. Men det gäller att känna igen dem, inte ignorera dem och hantera situationen innan du skadar din kropp. Men jag har lärt mig att vila och älska mig själv. Att ta hand om sig själv är det viktigaste – ingen kommer att tacka dig när du går sönder.

Dock är det medicinen som definitivt räddat mitt liv. Något folk ofta inte förstår är att det är inget att ludda bort. Bipolärsjukdom är en hjärnsjukdom där din hjärna inte kan reglera vissa signalsubstanser. Dessa påverkar dig då fysiskt och psykiskt. Hos mig är det extremt, därför precis som med till exempel diabetes, behöver jag något som stabiliserar kemin. För min kropp klarar inte det själv. Så jag har det som bas. På det är en bra livsstil och ta hand om sig själv sedan hur du bygger ett stabilt liv.

Du har varit ifrån Sverige ett bra tag nu. Hur klarar man sig ekonomiskt när man inte jobbar på så lång tid?

– Detta är nog den absolut vanligaste frågan jag får när jag reser. Hur kan en så ung tjej ha pengar att resa så här länge och mycket? Jag brukar bryta ner det i en enkel tre-stegs matte för dem.

1. Jag jobbade i Sverige innan jag åkte. Har jobbat i många år med olika erfarenheter ända sen ung. Men till denna resan sparade jag i sex månader.
2. Jag jobbade sedan sex månader i Sydney, Australien. Jag jobbade otroligt hårt och intensivt, 48 – 72 timmar per vecka, som ”marine crew” på lyxkryssningar och yachts i Sydneys inre hamnar. Jag har som sagt jobbat mycket förut, bland annat som seglarinstruktör i fyra år. Så företaget bestämde sig för att sponsra mig med en utbildning, vilket gjorde att jag fick en bra lön och var kvalificerad, vilket är en kompetens som var ovanlig och gav mig många timmar.
3. Jag hade en livförsäkring som sa att om jag någon gång skulle få en allvarlig kronisk sjukdom, så skulle jag få ett engångsbelopp. Efter mycket pappersarbete, på grund av den långa tid jag varken kunnat jobba eller studera, så fick jag ett brev tre månader in i min resa som sa att jag kvalificerat. Det var då jag bestämde mig att detta var en riktig ”Once in a lifetime opportunity”. Jag kommer aldrig att ha denna tid, pengarna och möjligheten på samma sätt att kunna sätta foten på alla sju kontinenter i en och samma resa.

Summan av kardemumman: hårt arbete, hårt sparande och driv mot ett mål helt enkelt. Ingen magisk lösning med modernt socialamedier-jobb, föräldrars pengar eller lotteri-vinst som många tror. Och min livförsäkring, den var inte så stor som många tror. Hade jag jobbat den tiden som jag var sjuk, hade jag tjänat mycket mer.

Vad hade du för budget när du åkte?

– När det kommer till att lägga fram en budget är jag helt ärligt nog den absolut sämsta backpackern… Hade ingen aning om hur resande gick till eller hur mycket pengar man behövde. Men om jag minns rätt hade jag omkring 80 000 kronor när jag lämnade Sverige. Och detta var efter att flygbiljetter, försäkringar, material och VISAn etc var betalt. Sammanlagt under min resa har jag grovt beräknat att jag kommer att ha spenderat ca. 350 000 kronor.

Hur mycket gör man av med på plats?

– Jag försökte att hålla mig inom 30 dollar per dag och gjorde jag det var jag nöjd. Resten av mitt resande gick jag på magkänsla och ”common sence”. Jag utvärderade i slutet av varje månad hur mycket jag spenderat och var över det hela rätt nöjd. Jag har haft turen att ha en så pass stor buffert att jag aldrig behövt leva extremt efter en budget. Med det sagt, levde jag oftast extremt billigt och sparade på precis ALLT jag kunde. Ibland körde jag couchsurfing, liftade, lagade alltid egen mat, gjorde lite au pair-ing korta perioder och andra spartips man lär sig över tid. Men måste medge att du förmodligen kommer att, precis som jag, gå över budgeten. Många dyra flygbiljetter, VISAn, mycket transport, korruptionsproblem, medicin och sjukhuskostnader, saker som går sönder, kontant- och växlingskostnader, stulna pengar. Saker som du inte kan planera i förväg!

Vad är det bästa med att resa jorden runt?

– Du blir starkare och smartare på en sådan nivå att du chockar dig själv. Ibland inser jag i en konversation hur mycket jag lärt mig och hur mycket jag har upplevt. Hemma i Stockholms skolbänkar kan du inte lära dig om Mexikos korrupta immigrationspoliser, hur det är att bli sexuellt ofredad på en daglig basis av en läskigt maskulin kultur eller bli inbjuden att sova hos den indonesiska lokalbefolkningens golv när du är utan boende mitt i natten under Ramadan.

Och det sämsta?

– Definitivt att inte kunna ha stabila relationer och ett stabilt liv. Jag stannade max två veckor i ett land och bara någon dag i varje stad i nästan ett och ett halvt år. Man kan inte skaffa permanenta vänner eller bygga relationer när man konstant lämnar alla hela tiden. Man får bli lite kall och stänga av känslor i det sociala ibland, bara för att orka med. Jag var också många gånger helt utmattad på grund av hur intensivt och snabbt mitt schema var. Jag var rätt stressad för att nå Antarktis i rätt tid och det gjorde ibland att schemat ibland blev alldeles för intensivt.

Berätta om din favoritplats hittills!

– Myanmar/ Burma, mer specifikt Bagan har jag många speciella minnen ifrån. En av mina starkaste minnen är definitivt när jag klättrade uppför templen i Bagan, Myanmar med mina vänner för att se solnedgången.  När vi kom upp till toppen av templets tak såg vi den otroliga färgen som la sig ner över 4000 tempel mitt i öknen. Min kompis var en bergsklättrare så hon lyckades få upp oss halvt lagligt/olagligt till toppen. Och att ta sig upp där ensamma och få sitta och bara uppleva en så stark och intensiv historia tillsammans var magiskt. Det speciella med Myanmar måste dock upplevas för att förstås. Eftersom gränserna öppnades upp för sju år sedan, så är det ett nytt land för turism. Det är ett rikt land med mycket fattiga invånare. Buddhismen är så djupt rotad att det känns väldigt säkert och maten är fantastisk. Kulturen är så fantastiskt bevarad i både byggnader och nationella parker, människorna så öppna, trevliga, inbjudande och nästan på gränsen till naiva när det gäller turister. När man kommer dit upplever man mer och mer för varje dag, vilket får en att omfamnas av landets kultur helt naturligt. Sen är det billigt för fattiga backpackers, jämförbart med Vietnam.

Har du något ställe du absolut inte vill tillbaka till?

– Hmm.. Alla länder och situationer har lärt mig någonting. Har definitivt hamnat i många läskiga situationer som jag inte vill tillbaka till. Kan komma ihåg en plats som är så infekterad av känslor att jag inte skulle känna mig trygg.
En stad kallad Ahnand i nordvästra Indien. Jag åkte dit för att uppleva en kulturellt extremt viktig muslimsk kultur i den delen av världen. Det finns en mycket viktig moské där och jag älskar att respektera religioner och kulturer, så att jag kan lära mig. Men den staden har någon slags infekterat förhållande/konflikt till den västerländska världen och USA, vilket jag fick känslan av direkt när jag kom dit. Vi fick fly staden direkt när vi kom dit. Jag och mina indiska vänner blev nästan attackerade, på grund av att jag såg ut som en representant av den symboliken. Väldigt tråkigt då jag absolut var intresserad av att vara där. Men det var lärorikt samt läskigt att se så mycket hat i folks ögon. Hat mot en helt främmande människa – väldigt obehagligt!

Har du något minne från din resa som du aldrig kommer att glömma?

– Absolut, väldigt många. Men en av de starkaste måste vara när jag blev attackerad av en orangutang i Sumatras regnskog i Indonesien. Hade aldrig kunnat drömma om att komma så nära de fantastiskt fascinerade djuren i det vilda. Jag, en kille och min guide var faktiskt på väg springande genom skogen, för att guiden sa att vi var på territoriet hos en väldigt aggressiv och farlig orangutang-hona. Helt plötsligt springer vi rakt in i en enorm orangutang. Tydligen är hon känd för att ibland ge sig på den absolut blekaste i gruppen. Detta på grund av att hon var semi-vild och utsläppt i det vilda, efter att ha haft en kinesisk flicka till ägare som liten. Den flickan var väldigt blek och brukade ge henne godis. Därför tog hon mig för någon som skulle ge henne godis. Hon puttade bort männen och grep tag i min arm. Hennes ögon var så levande och hon stoppade mina fingrar i sin mun. Om någon berättat att jag inte behövde vara rädd hade kanske detta varit en fantastisk upplevelse. Men jag var livrädd och trodde att hon skulle bryta mina armar och bita av mina fingrar. Hela händelsen filmades på min Gopro där jag skriker och gråter. Jag får panik och försöker till slut rycka mig loss. Då tar hon tag i båda min armar, i ett hårt grepp, och drar mig väldigt nära. Hon var läskigt stark, hade kunnat bryta av mina ben på mitten inom någon sekund. Situationen började nu bli ännu läskigare och lite halvt panikartad. Så min guide började då agera och tog klassiskt fram bananer och försökte distrahera. Orangutangen började då skrika och hålla i mig ännu hårdare när hon insåg att han försökte dra bort mig. Till slut ställer han sig över mig och slår bort hennes armar.

Hon var en fantastisk varelse. Man inser dock hur människor kan ärra djur. Och jag kommer för alltid att minnas denna stund. Vi fick sedan springa genom resten av skogen för att undvika att bli förföljda. Men de är smarta varelser och hon förföljde oss i hela tre timmar. På morgonen när vi lämnade vårt camp i djungeln, smög hon fram med sin bebis och tog det sista av vår frukost. Återigen, att se en orangutang-mamma med sin bebis 0.5 meter ifrån sig och dela din frukost, är helt magiskt.

Vad skulle du vilja säga till någon som är nervös men också funderar på att ta steget att resa jorden runt?

– Bara gör det! Sluta planera, boka och försöka bestämma hur allt ska gå. Alla de bästa sakerna som hänt mig på vägen var saker jag aldrig hade kunnat planera. Våga låta dig dyka upp och säga spontant ja till allt som gör dig rädd. Våga boka en biljett och tio timmar senare sitta på ett plan på väg till ett nytt land. Det är ett sätt att leva som lär dig att leva med minimum ångest och stress. För du lär dig att alla problem löser sig, så du stressar aldrig över dem.

Hur ska man tänka när det kommer till packning inför en sådan här resa?

– Otroligt nog så packade jag extremt bra och är väldigt glad över min förberedelse. Skulle kunna skriva en hel artikel om tips på att packa! Att leva ur en ryggsäck i nästan två år lär en en hel del unika och konstiga tips till slut. Speciellt om du måste vara beredd på alltifrån Antarktis till torr öknen, glaciärer, regnskog, fester i städer, jobbintervjuer och dykning.

Multifunktionellt och kvalité före kvantitet skulle jag väl säga är viktigt. Eftersom du vill ha så lite vikt som möjligt, det är ett rent helvete att bära ett ton på dina axlar runt om hela klotet. Jag själv bär 30 kilo fördelat i tre ryggsäckar. Alldeles för mycket, det rekommenderas 12-18 kilo. Men jag behövde en dator och eftersom jag är helt galet stark (inte ett skämt haha) så klarade jag av att kunna ha lite extra som fick mig att känna mig mer fräsch. Att ha ett packnings-system är för mig ett måste också! Hade blivit totalt galen annars. Jag har separerat alla mina kläder i påsar med olika kategorier. Sedan har jag rullat ihop alla plagg och saker med färgglada gummiband för att separera kategorier i påsarna. Låter som en kontrollfreak nu, men tipset är guld värt!

Har du några planer på att komma tillbaka till Sverige?

– Absolut. Jag har längtat ett tag nu efter fredagsmys med familjen och normala relationer igen. Så precis innan årets slut kommer jag hem till Sverige igen. Jag kommer att ta en snabb tur till Indien i januari, för att delta i ett väldigt stort och flådigt bröllop, för några personer som står mig nära nu. Men efter det hoppas jag att få ta det lugnt ett tag och hålla mig hemma.

Å andra sidan, kommer jag definitivt att resa igen. Mitt liv är ständigt drivet av nya utmaningar och kommer aldrig att bestå av ett ”normalt förutsägbart liv”– för jag är inte en normal förutsägbar person!

Vad saknar du mest med Sverige?

– Min familj, speciellt min äldsta lillasyster. Hon är min ögonsten och jag saknar att bara få krama om henne. Annars allt! Jag inser vilken liten svensk patriot jag är inombords. Så nördigt politisk som jag är, så saknar jag det svenska systemet mest av allt… Det har varit för mycket korruption och kaos för min smak på ett tag nu.

Hur ser dina närmsta framtidsplaner ut?

– Något många undrat. Varit nästan lite läskigt att sluta befinna mig på resande fot och bestämma nästa steg när jag gjort detta i nästan två år i sträck. Men för mig själv så vill jag absolut fortsätta med att arbeta gällande öppenhet om psykisk ohälsa och självmordsprevention på hemmaplan. Jag har även dokumenterat hela min tvååriga resa dag-för-dag i korta videos som jag tänkte publicera. Dessa saker tog bara för mycket energi för att orka göra via sociala medier när jag reste så intensivt. Jag vill också börja studera och har planer på medicin och kanske läkare för tillfället. Men låter det komma som det kommer när jag väl är hemma.

Bilder i artikeln: Stina Attervall

Faktaruta

Ålder: 21

Bor: Danderyd/Stockholm

Instagram: @a.travelling.mind 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!