Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Creative

Krönika: ”Vi måste sluta rätta till varandra”

bildPaulina de Klerk är webbreporter och kommunikationsstudent och skriver en krönika om ett fenomen vi alla är med om dagligen men kanske aldrig riktigt problematiserat förut.

Det finns en företeelse, som när jag tänker på den, inser att det förmodligen inte går en enda dag utan att det inträffar. Jag pratar om rätta till:andet, ett subtilt och accepterat beteende. Det är så invävt i våra (läs: kvinnors) vänskapliga rutiner att jag knappt kan urskilja det såhär i efterhand.

Någon väser ”vänta, vänta” och lägger sitt pekfinger mot min kind för att sudda bort en foundationlinje. En annan viskar ”ursäkta” för att sekunden senare plocka bort ett gäng lösa hårstrån på min jacka. Väldigt snälla och omtänksamma drag kan tyckas. Men också representanter för något annat: en omedveten hint om att jag inte duger. Att vi inte duger.
Handlingarna är ett resultat av ett patriarkalt såväl som kapitalistiskt landskap i vilket kvinnors yttre alltid kan och ska modifieras – om så på mikronivå.

Att klaga på att kvinnor ständigt rättar till varandra är visserligen att dubbelbestraffa. Det är att håna kvinnor för att falla offer för utseendefixerande normer. Men att låta bli är också att indirekt godkänna något som inte borde godkännas. Att tillåta något som många av oss dagligen jobbar för att få bort: idén om att våra så kallade default-lägen som människor aldrig duger som de är.

Naturligtvis förstår jag att man inte alltid tänker såhär långt. Att det inte rör sig om något annat än vad som i stunden kan tyckas vara en act of kindness väninnor emellan. Att ta bort en ögonfrans från en kind för att eliminera besvär. Men det är väl också just där det blir farligt. I det där lilla oförargliga, grå utrymme som vi kallar det omedvetna. Det är i det osynliga som strukturer skapas och befästs. 
Som man säger: många (norm)bäckar små.

Jag varken behöver eller vill höra saker om mitt utseende. Jag behöver inte rättas till, behöver inte höra att min eyeliner är utsmetad eller mina bh-band synliga. Varken från killar eller tjejer och varken med vänliga eller taskiga avsikter. Vi behöver inte addera ännu en vardaglig dimension av kvinnoförtryck. Jag vill hellre att concealerfläckar ska synas under mina ögon och att matrester ska vara kvar mellan mina framtänder. För vi är systrar och vi ska stötta varandra och inte putsa till varandra. Vi ska strunta i att pleasa och kanske rent av stoltsera med våra imperfektioner.

Kanske så att de en vacker dag inte ens behöver uppfattas som just imperfektioner.

Bildkälla: Rex Features

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!