Metro Modes Cassandra tar oss med på en resa där det första lilla steget representerar hela resan. Där ordet ”försöka” är finare än att gå i mål och om den otroliga kraften i att VÅGA – utan att ha en aning om man har en chans att vinna.
I morgon springer jag mitt första ultramaraton någonsin. Bara att skriva den meningen gör att min puls ökar på ett sätt som får hela min kropp att instinktivt reagera med skräckblandad förtjusning. Vem är jag att tro att jag klarar något sånt? Jo, en helt vanlig tjej med ett stort intresse i att utmana mina gränser och se vad jag klarar av.
Men sanningen är den att jag inte har en ingen aning om jag kommer att klara av att springa åtta mil i skogen i en tuff terräng… Kommer min kropp fysiskt att klara av att bära mig framåt i mellan 12-15 timmar eller kommer den med smärta att säga åt mig att sluta? Det är en fråga jag snart kommer att kunna besvara.
Men en sak jag kan besvara redan dagen innan loppet är att mållinjen inte är det viktigaste för mig, längre. Den är faktiskt rätt så oviktig. Det jag drivs av idag är att försöka så pass mycket att det skapas en möjlighet i mina tankar om att något jag sett på som omöjligt – helt plötsligt börjar kännas möjligt.
För efter du tagit det viktiga första lilla steget mot en dröm eller ett mål kommer punkt nummer två på to do-listan. Att försöka. Och den punkten kanske vid en första anblick låter enklare än vad den egentligen är. Självklart representerar “att försöka” olika beroende på utmaning, dröm, mål och förutsättningar men i mitt fall har den bestått av sex månaders tuff träning som behövt en projektledare på åtminstone halvtid (har det känts som, haha) för att få allt att gå ihop med mitt resterande liv.
Min resa har precis som alla resor vi gör i livet kantats av en hel del upp och ner, varvat med ångest och otillräcklighetskänslor. Omständigheter som en akut operation medförde även att kroppen behövde en månads vila som resulterade i att träningen fick ta rejäl stryk. Men i punkten försöka tillhör det att möta en hel del motgångar, hinder och test längs med vägen – men att inte låta dem bli bromsklossar för resan framåt. För det ingår i att ge något en ärlig chans, att försöka på riktigt.
Och idag vet jag bättre än att det bara är en ”viss typ av människor” som klarar en viss typ av utmaningar. Som kommer in på de bästa skolorna och landar de bästa jobben och får de mest spännande liven. Det dessa människor har gemensamt är bara en stor dos av mod och förmågan att våga tro på sig själva.
En annan sak dessa människor har gemensamt är ett antal misslyckanden och plattfall längs med vägen, men som istället för att få dem att ge upp fått dem att fortsätta framåt i tron om att trägen alltid vinner.
Jag har bestämt mig för att aldrig tacka nej eller avskriva en dröm på grund av att jag inte tror att jag skulle klara av det. För vem är jag att säga det innan jag ens gett det ett ärligt försök? Och vem är du att säga samma sak om något du drömmer om?
Vi har en begränsad tid här på jorden och allt vi har i våra liv är bara till låns. Så även våra kroppar. Så vänta inte på rätt tillfälle utan börja ge något du drömmer om ett ärlig chans redan idag.
Sök de där jobben och skolorna du kanske inte är kvalificerad för, starta det där företaget du grubblat på i flera år och anmäl dig till loppet du inte tror att du har en chans att klara av. Utmana dig själv genom att bara våga ta det där första lilla steget i rätt riktning framåt. Det är vad jag ska göra i morgon under mitt första ultramaraton någonsin – där varenda steg jag tar under de åtta milen ska representera modet i att jag ens vågade försöka.
Foto vänster: Unsplash höger: Cassandra privat
