Metro Mode-redaktionen: “10 gånger vi blivit förminskade av manliga kollegor i branschen”
I höstas skrev över 4 000 journalister under Deadline-uppropet i samband med att hashtaggen #Metoo började spridas inom olika branscher. Vi som jobbar på Metro Mode insåg att vi alla (tragiskt nog) varit med om jobbrelaterade situationer som än idag ger oss en klump i magen – här är våra berättelser.
10 gånger då manliga kollegor i branschen förminskat oss:
“Det var under tiden då jag pluggade, en helt vanlig morgon på skolan när en klasskompis kom in genom ytterdörren. Varpå en av våra lärare säger “Men vad fräsch du ser ut idag, nyknullad?”. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och inte min klasskompis heller. Läraren fortsatte bara vidare, in på kontoret som om ingenting hade hänt.”
“Jag minns det som igår när den nya digitala chefen på ett stort och etablerat företag kommer in till min lilla redaktion. Istället för att skicka ett mail eller gå fram till mig som skrivit artikeln (och stavat fel på ett ord) går han raka vägen fram till min chefredaktör. Säger att det är ett pinsamt stavfel i en text på vår sajt. Min signatur satt självklart på texten och jag satt väl tre meter bort men han tyckte ändå att det var min chef som behövde få den här informationen – inför en nyfiken redaktion. Jag kommer fortfarande ihåg stavfelet …men också klumpen i magen – som kom tillbaka varje gång jag såg honom.”
”Precis när jag började min praktik fick jag höra att jag valt fel redaktion och jag skulle höra av mig när jag ville komma över till den riktiga redaktionen, alltså nyhetsredaktionen.”
”Efter att ha jobbat som journalist inom livsstil och mode har jag flera gånger fått höra att jag inte är en riktig journalist. Efter att jag ställt upp en hel del fina saker på mitt skrivbord fick jag höra av en manlig kollega att de på nyhetsredaktionen inte kunde ha så, för att de var ”riktiga journalister”. Då kom jag inte på något bra svar, istället skämdes jag över mitt skrivbord och kände mig extremt nedvärderad. Jag ångrar att jag inte sa: ’Hur menar du då? Visste inte att man inte var riktig journalist om man skrev för kvinnor och om kvinnofrågor. ’”
”När jag kom tillbaka till skolan efter min praktik hade jag förberett mig inför sista seminariet. Jag hade bestämt vad jag skulle säga, att redaktionen jag varit på kämpade för kvinnor och skrev mycket om psykisk ohälsa och kroppsideal. Jag kände att jag behövde försvara mitt val av praktikplats och visa att den inte alls var ytlig. Den enda frågan jag fick av min manliga lärare var: ”Ni får en massa bud va? Hur ser ni egentligen på det där med mutor?”. Mina kurskamrater som varit på ekot och DN fick prata i flera minuter om hur det journalistiska arbetet gick till på deras redaktioner.”
“Alla de gånger då man genom ord, kroppsspråk eller miner förstått att det minsann inte är lika fint att jobba med mode och livsstil som journalist – som med nyheter.”
“Det var inför en rekrytering då en hög chef nämnde att man ju inte behöver ha utbildning till just vår avdelning (magasin inom livsstil). Nej, för det var ju ämnen som vilken ung, intresserad tjej som helst kunde skriva om…”
“På alla möten kollade han (den höga chefen) alltid bara på de andra i rummet, men aldrig på mig. Inte ens när jag fick ordet. Han behövde aldrig säga något – utan fick mig bara genom hans agerande att känna mig oviktig och utanför.”
“Under mina två år som frilansare mötte jag en rad olika uppdragsgivare, många professionella och grymt duktiga såklart – men även en hel del stolpskott. Jag minns så tydligt när jag satt i ett pitchmöte med redaktören, en man i 50-årsåldern, för en kundtidning som jag ville skriva för. Jag hade presenterat mina idéer, som alla rörde mitt specialområde inom livsstilssegmentet. Han gillade dem men kom med ett skambud gällande ersättningen. När jag protesterade tittade han mig rakt i ögonen med ett litet snett leende och sa: ”Men det här blir väl bra, du tycker ju att det är så roligt, eller hur?!” Ja absolut, jag älskar att skriva och har lyxen att få bevaka ett av mina stora intresseområden – men det är fortfarande mitt jobb. Kraftigt underbetalda frilansjobb ”för att det är kul” betalar varken hyresavier eller mat på bordet.
“När jag påbörjade journalistutbildningen var det väldigt vanligt att vi gick runt och frågade varandra vad vi ville jobba med sen. Jag minns hur en kille frågade mig, varpå jag svarade att jag ville jobba inom livsstils-branschen med fokus på mode och skönhet. Det blev en tyst stund och därefter följde ett ointresserat och nästan förundrat ”aha”. Någon dag senare fick jag samma fråga igen – av samma kille. Jag tänkte att han hade glömt eller så kanske han gav mig tid till att omformulera mitt svar. Han fick mig att känna mig som om att jag inte dög för att jag valt detta område inom journalistbranschen… Som om ”public service” och granskande journalistik hade varit det ”rätta” svaret. Det var som om han tänkte att ”varför väljer du att plugga i tre år” när du kan göra det utan utbildning. Under utbildningens gång har jag fått det bekräftat att det var just den uppfattningen han delade.”
Den här listan publicerades första gången i november 2017 i samband med #Deadline. Initiativtagarna till Deadline-uppropet är systrarna Johanna Lindqvist och Emma Lindqvist. Här kan du läsa journalisternas vittnesmål.