Ibland rinner bägaren över, även för mammor. Metro Modes krönikör, Sofie Lundgren, berättar om hur tålamodet tog slut inne på vårdcentralen. Sofie Lundgren skriver om att vara mamma, om utmaningar och kaos men också om att få möta världen på nytt, genom ett barns ögon.
Illustration av Anna Nilsson
Jag hör hur min trötta röst (på randen till ett sammanbrott) utbrister: “Snälla Max, samarbeta lite med mamma nu…” inne på vårdcentralens toalett. Vi är mitt i ett olägligt blöjbyte och barnet passar på att förvandlas till en ål när han gång på gång skruvar sig ur mitt grepp med en blöja som absolut behöver bytas. Ögonen spärras upp när han upptäcker larmknappen nere vid golvet och med händerna fulla hinner jag inte avvärja manövern. En sköterska knackar bekymrat på dörren och frågar om allt står bra till därinne. Allt står bra till, försäkrar jag. Bara bra…
Men reserverna har tagit slut och tålamodet likaså. Det känns som att allt, till och med vädret, går emot mig. Efter att ha agerat förskola i två veckors tid på grund av ett gäng svinkoppor på ena benet har jag insett att jag inte bara älskar mitt barn över allt annat. Jag älskar också förskolan. Jag vill verkligen ge honom allt i denna värld, men jag kan inte ge honom allt i denna värld. De där timmarna av lek med andra barn och förskolepedagoger ger livet en extra guldkant och förenklar vardagen, på så många sätt.
Efter att ha åkt in och ut med de konstiga utslagen och fått diverse felaktiga behandlingsråd som förvärrat tillståndet är jag måttligt uppgiven och trött. Att utslagen nu ska baddas med sårtvätt tre gånger dagligen (gallskrik) och att det ska bäddas med rena sängkläder varje kväll och bytas kläder stup i kvarten för att bli av med den ilskna bakterien är minst sagt en utmaning. Framförallt när tvättmaskinen är nere i husets källare och behöver bokas i förväg.
När jag pratar med andra mammor ser jag att de förstår. Det vet precis hur jobbigt det är att inse att man brister, att känna att man inte räcker till. Att innerst inne veta att man är en bra mamma men att känslan är en annan. Vi har alla varit där, inser jag när jag berättar om de senaste veckornas utmaningar. Att känna hur den där extra resursen tar slut och att inte veta var man ska hitta den igen.
När jag till sist lyckas genomföra blöjbytet skickar jag ett meddelande till min mamma. Hon ringer upp och jag bryter ihop. Utanför entrén. Med ett vaket barn i vagnen. Max tittar förvirrat på mig samtidigt som mamma försäkrar mig om att han inte tar någon skada av att se mig gråta lite. Hon förstår, säger hon. Hon förstår att allt känns svinjobbigt just nu.
När vi går hem för att laga lunch upptäcker jag att det står en påse utanför dörren. I påsen ligger ett fång tulpaner, en flaska vin och en lapp med några stöttande ord från en annan mamma. Samtidigt klingar min egen mammas ord kvar, inga råd och tips, bara bekräftelse. Och jag känner mig så sedd. Plötsligt börjar den där resursen fyllas på igen, den som jag inte visste var jag skulle hitta. Den fylls på av andra mammor, som vet precis vad jag pratar om. Den fylls på när vi ser varandra, när man känner att man inte är ensam.
Läs mer:
Rapport från sandlådan: När morsan fyndar hårvård i skafferiet.
Rapport från sandlådan: Inskolningen som aldrig tog slut.
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected].
