Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Nöje

Ebba Berggren: “I mitt huvud har jag dött 1000 gånger och gift mig minst 30”

Metro Modes krönikör Ebba Berggren lyfter ämnet tankar vs verklighet i en krönika som handlar om allt det där man tänker dagligen men som sällan inträffar – men ändå tar upp mycket av vår tid och energi. Om vi känner oss träffade i Ebbas krönika? Svar ja! 

I mitt huvud har jag dött 1000 gånger om, gift mig minst 30 och bott i 8 olika länder. Jag har kollapsat i mataffärer och haft en rad olika sjukdomar som inte går att bota. Jag har blivit kär hundratals gånger och jag har blivit lämnad lika ofta. Jag har haft demens och ätit dåliga räkor, jag har varit gravid och jag har fått en stroke. Jag har svimmat under en jobbintervju och jag har ramlat ihop i en rulltrappa. Jag har varit fullt frisk fast jag har varit sjuk. Jag har spytt av morfin och jag har blivit hjärndöd under en operation.

Jag har varit förlamad i halva kroppen och jag har svikit mina föräldrar. Jag har åkt flyg med turbulens så kraftig att jag mår illa och jag har haft vinterkräksjukan minst 15 gånger varje vinter. Jag har träffat personer som inte har dykt upp och jag har spillt ut vin på grund av min nedsatta balans. Min mamma har försvunnit och min pappa gillar inte det jag gör.

Jag har varit otrevlig och konstig och jag har fått sparken på jobbet. Jag har åkt tåg som exploderat och jag har stött på mitt ex på Venice beach. Jag har ringt samtal som slutat i katastrof och jag har blivit kidnappad i en Uber i USA. Jag har haft vänner som har varit arga och jag har varit ensam för resten av mitt liv. Jag har haft misslyckade helger och jag har haft ångest. Jag har spelat fel ackord och jag har sjungit falskt. Jag har träffat läkare som gett mig fullständigt vidriga diagnoser och jag har valt fel glassmak. Jag har gett upp skrivandet och jag kommer att få ett nej på det där mailet.

Alla dessa tankar är bara tankar och rädslor, det finns ingen som helst sanning i dem och i så fall med väldigt små marginaler. Om det så har varit katastroftankar eller förväntningar så har de sällan blivit verklighet. Varje dag tänker vi människor ungefär 65.000 tankar och gissningsvis så stämmer 10 procent av alla mina tankar överens med verkligheten, endast som ren försvarsmekanism.

Enligt en undersökning av Karolinska Institutet vågar inte vi människor som är lagda åt det oroliga hållet ha vissa tankar som vi ändå har, vilket gör att vi försöker fly från dem, helt lönlöst för de finns alltid kvar. När det kommer till alla giftemål och alla länder jag har bott i har det snarare varit förväntningar, drömmar eller kanske förhoppningar som sedan lett till besvikelse. Det är högt och det är lågt, det är svart eller vitt.

Och det här med förväntningar. Hur de kan uppstå och tas ifrån en lika fort. Och hur ens humör kan styras av att en person har hört av sig, hur en jobbintervju kan förändra ens dag men som sällan kanske egentligen leder till något mer än att vi börjar visualisera framtiden som en rosaskimrande dröm. Tänk om. Men om vi tittar på det rent krasst så ser verkligheten och tillvaron oftast likadan ut med kanske någon mindre förändring, förväntning eller motgång då och då. Men de där livsomvälvande som ett giftemål eller en stroke mitt på gatan, det händer ju inte så ofta som vi kanske tänker tanken?

Jag lever så mycket i mitt huvud och mina tankar att jag ibland bara till trycka på paus, som så många andra paranoida hypokondriker. Men så märker jag också att de blir så mycket mindre läskiga när vi berättar om dem eller säger dem högt. För då låter det plötsligt inte lika konstigt som det gör i ens tankar. Att argumentera med sig själv är svårt, men när någon utomstående säger åt mig “skärp dig Ebba, det där är ingen fara. Det kommer inte att hända” blir det lättare.

Jag kanske helt enkelt inte litar på mig själv och tur det, för annars hade dessa tankar som snurrar varje dag tagit kål på mig. Men nu vet jag att jag inte alltid ska lita på dem, jag kommer (peppar, peppar) hålla mig frisk trots den där räkan jag åt som så grå ut och jag kommer inte kollapsa inne på Willys i rusningstid.

Vi måste bara låta dessa tankar ibland passera med en gnutta självdistans för helsike vad de kan jävlas med en. Som de flesta vet så ska vi öva på att acceptera det värsta som kan hända och träna upp vår tolerans för osäkerhet, utan att grubbla ihjäl oss. Och just detta provade jag på innan min “kollaps” i matbutiken. Jag tänkte att Christer i kassa 3 kommer att hjälpa mig när jag ligger platt på marken, han ser snäll ut. Katastroftanken accepterades, Christer slapp slita sig från kassan och jag vandrade ut utan större men.

Krönika: Ebba Berggren
Foto vänster: Privat foto höger: Unsplash 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!