Frida Boisen om omtalade hovrättsdomen: “Ett svek mot alla barn”
Frida Boisen är en av de kändisar som har reagerat starkt på förra veckans nyhet om en man i 50-årsåldern som friades i hovrätten efter att tidigare ha fällts för våldtäkt mot barn. “Jag grät ju faktiskt när jag läste de här orden, det är ett svek mot alla barn och särskilt den här flickan”, säger Boisen till Aftonbladet.
Tingsrätten fällde mannen, som är i 50-årsåldern, för våldtäkt mot barn. Men i hovrätten friades mannen – till stor del på grund av att fyra av fem domare var osäkra på vad ordet “snippa” egentligen betyder.
Frida Boisen: “Jag grät”
Flickan, som vid tiden för det påstådda övergreppet var tio år, hade under förhör sagt att mannens finger “kom in i snippan” och i det första vittnesmålet sagt att fingret var “typ långt inne”. Efter att ha konsulterat Svensk ordbok, där ordet beskrivs om “kvinnans yttre könsorgan”, beslutade domarna sig för inte fälla mannen för våldtäkt.
Den friande domen har gett upphov till protester online, bland annat på Instagram där hashtaggen #jagvetvadensnippaär har fått stor spridning under de senaste dagarna.
Även ett flertal kändisar har reagerat starkt på nyheten. En av dem är Frida Boisen som själv utsattes för övergrepp som barn, något som hon har berättat om i boken Du är inte längre min dotter.
För Aftonbladet berättar Boisen om känslorna kring hovrättens friande dom i det berörda fallet:
“Jag grät ju faktiskt när jag läste de här orden, det är ett svek mot alla barn och särskilt den här flickan”, säger hon till tidningen.
Hon tillägger:
“Det är helt vidrigt mot en 10-årig flicka som vågar ta mod till sig och berätta om en sån här fruktansvärd kränkning och övergrepp. Det är skandal hur de kan låtsas att de inte vet vad en snippa är, det fattar väl varje femåring.”
“Jag vet hur det känns. Jag glömmer det aldrig. Att vara flicka, ensam i ett rum med en äldre man. Som lurar mig att komma nära. Låser fast mig i sin famn. Famlar med sina giriga fingrar. Över mitt lilla pyttelilla begynnande bröst. Ner mellan mina ben. Jag sa nej. Men han fortsatte. Låste sig hårdare. Letade sig vidare. Målmedvetet.
Skräcken i min kropp när jag inser vad som händer.
Jag har ingenstans att fly. Hans fingrar trevar sig in under mina byxor, in under mina trosor. In i mitt kön.
Jag fryser. Har ingen röst.
Det tar tid innan jag vågar.
Månader. Men till slut. Berättar jag. För min pappa. När han står och vid stekpannan och potatisarna i köket. Det känns lättare att säga när han har ryggen mot. Jag skäms så fruktansvärt. Jag vill inte se pappa i ögonen. Jag berättar om Opa. Om hans händer, att han rörde mig. Jag ser hur pappas ryggtavla stelnar till vid spisen. Hur hans knogar vitnar. Nu jävlar.
Lättnaden hos mig att äntligen få berätta. Jag hör redan hur pappa kommer att svära gubbjävel.
Pappa avbryter mig snabbt, med ett enda ord:
”Inbillning”.
Sveket. Paniken. Jag tror inte det är sant. Jag tar sats igen. Orden snubblar. Men pappa avbryter igen med ett ilsket:
”Nu räcker det”.
Vad gör barn som inte blir trodda, inte blir lyssnade på. När vuxna vänder oss ryggen.
Vi blir tysta.
Ett barn berättar inte igen. När vi en gång blivit svikna av vuxenvärlden. Jag berättade aldrig igen. Jag bar det själv. Låste in det. Tills jag blev vuxen och skrev boken “Du är inte längre min dotter”.
Efter att ha läst Oisin Cantwells viktiga artikel i Aftonbladet om Hovrättsjuristgubbarna som låtsas inte förstå när en tioårig flicka beskriver hur den 50-årige mannen förde ett finger långt in i hennes snippa. För att juristerna inte tycker det är klargjort vad snippa betyder. De friar våldtäktsmannen.
Ett oändligt svek.
Mot flickan som vågat berätta.
Mot alla barn. Som utsätts för övergrepp.
Vi är många. Nationella undersökningen av Allmänna barnhuset visar att var fjärde barn blir utsatt för sexuella övergrepp.
Vi måste sluta skydda förövarna.
Som våldtar våra barn.
Högsta domstolen måste pröva fallet på nytt.
Allt annat är en skandal.
Börja lyssna på barnen.
Nu.”
Fotograf: Instagram @fridaboisen