“Vi sågs vid deodoranthyllan inne på 99 cent och bestämde oss för att ses dagen därpå. När jag kom hem så mindes jag inte riktigt hur han såg ut, eller om han ens verkade speciellt trevlig?”. Så började Ebbas amerikanska dejt som sedan mynnade ut i en mardröm – bestående av blöta kalsonger och bikramyoga…
Efter en tiotimmars dag i skolan här i USA blir jag lätt lite såsig i huvudet och jag är kanske inte i mitt mest representabla skick. Ändå är det ofta just vid dessa tillfällen jag får för mig att jag ska handla mat. Det blir en rejäl fördröjning rent tidsmässigt när det kommer till att försöka ta beslut och när jag kommer hem med mina inköp så undrar jag om jag ens varit där.
Jag gick inte till Ralph’s för att köpa en tvättsvamp i form av en ananas med två vindögda plastögon, och ännu mindre gick jag dit för att köpa ett stort nät med mini-drakfrukter för att de var så gulliga.
I detta tillstånd hamnar jag också vanligtvis vid olika doftstationer och kan spendera goda 25 minuter bland sköljmedel, doftljus, duschkrämer och shampoflaskor.
Denna kväll gav jag på deodoranthyllan inne på 99 cent. När jag hade betat av diverse damdeodoranter gav jag mig på herrdeodoranterna utan att tänka mig för och plötsligt ser jag en manshand grabba tag i en av deodoranterna. En deodorant av samma sort som jag själv står och försöker rulla loss doftkulan på så att lukten ska komma fram (vi alla har varit där, ni vet precis vad jag menar).
Jag hör honom säga “Do you use mens deodorant or is it for someone else?”
“Eh, actually, It’s for me. I’m thinking about trying something different” halkar ur mig och som tur är så är han en av få amerikaner som förstår ironi.
Han har konstiga glasögon på sig, långt solblekt hår och han måste vara 35 plus. Men så skrattar han hjärtligt och berättar att han inte alls skulle shoppa deodorant på 99 cent, han bara såg mig gå in och ville hälsa. Det hela slutade med att vi bestämde oss för att ses dagen därpå, mycket spontant och när jag kom hem så mindes jag inte riktigt hur han såg ut, eller om han ens verkade speciellt trevlig?
Senare på kvällen hörde han av sig och frågade om jag var sugen på att testa ett nytt yogaställe. Något skeptisk till detta så svarade jag ja, men jag tyckte i själva verket att det kändes lite krystat. Skulle vi ses och yoga ihop och vem är det som ens föreslår att göra något sådant första gången man ska ses?
Prick klockan 11 på förmiddagen dagen därpå möttes vi utanför HOT8YOGA på mainstreet i Santa Monica, och hade jag vetat vad som väntade hade jag vänt om redan innan jag hunnit hemifrån.
Mannen kom i rasande fart på någon konstig uppdaterad version av en hoverboard och håret lindat i en turbanaktig scarf. Jag tänkte direkt att det är bara att försöka genomlida detta och sedan fly så fort jag fick chansen.
Att det var hot yoga i 40 graders värme som gällde hade han inte heller informerat mig om och jag var “in for a treat” för att uttrycka det milt.
Vi gick in för att byta om när jag sedan står och väntar utanför yogasalen dundrar karln ut i vita små bomullskalsonger i tunnaste material och jag rös vid tanken på att dessa snart skulle vara genomvåta av svett.
Sedan började han dessutom yla om att han skulle ha salt, och jag förstår ingenting. Varför ska han ha salt, och varför ska han ha det nu innan yogan? Jo, här ska ni få höra; i detta märkliga land så saltar en sann yoga-veteran sitt vatten innan de ska svettas loss på ett hot yogapass. Och det är inget specialsalt eller vätskeersättning utan det är vanligt salt du köper på ica, med eller utan jod. Jag kände mig så långt ifrån denna värld och hade jag inte stött på kulturkrockar tidigare så hade jag det sannerligen nu.
Jag ville där och då ha någon annan vid min sida som kunde häpna över detta fenomen och som kunde förstå hur absurd hela situationen var.
Det slutade inte heller där, utan han skulle borsta med en torkad lavendelbukett på yogamattan i varje hörn, och han skulle spruta ånga kring sig för detta skulle tydligen vara förlösande. Och jag kan säga att själva passet fortsatte på samma vis, och utan att gå in på detaljer så kan jag även bekräfta att det var inte mycket kvar åt fantasin när de tunna små bomullskalsipperna så småningom dröp av svett.
Efter passet visste jag inte var jag skulle ta vägen och framför allt inte var jag skulle titta. I ett försök att fort smita ut och in på damernas omklädningsrum högg hans svettiga hand tag om min axel och utbrast energiskt “We should do this again, it was awesome!”
Nej, det var inte awesome, det var fruktansvärt. Och det enda jag tänkte där och då var att jag ville ta en av hans lavendelbuketter och klistra fast på kalsongen så jag slapp se vad som pågick där under, för både min och andras trevnads skull.
Jag har aldrig duschat så snabbt och jag kröp ut längst väggar och lavendeldoft, allt för att slippa undan honom. Sen dess har vi inte hörts, och inte heller har jag gått och handlat i ett sömndrucket tillstånd då min förmåga att ta beslut är utan tvekan absolut som sämst.
Fick jag inte detta bekräftat efter att jag kom hem med de gulliga små mini-drakfrukterna så fick jag det garanterat efter min dejt på hot8yoga.
Läs även Ebbas krönika om ”Vad som händer när vi applicerar de amerikanska sociala koderna i Sverige”.
Krönika: Ebba Berggren
Foto: Ebba Berggren & Unsplash
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected].
