Metro Modes krönikör Ebba Berggren är trött på alla förkortningar, emojis och ovälkommen autocorrect i vår moderna sms- och mejlkommunikation. “Jag vill i ren protest börja skriva målande med meterlånga meningar där budskap inte alltid framgår!”
Foto: Ebba Berggren & Andrik Langfield / Unsplash
I femte klass fick jag lära mig min första avancerade smiley. En emoji som hade större innebörd än när man bara vill uttrycka sin lycka eller sitt missnöje. Den såg ut så här “:]” om jag inte minns helt fel, och den beskrevs som “liten glad dvärg-smiley som gärna vill vara din vän”. Den användes flitigt. Att kommunicera via text fick en helt ny innebörd! Men där någonstans avstannade nog också mitt intresse för att utveckla mitt sms- och chatt-språk.
För att vara en som är mycket road av att uttrycka sig i text har jag svårt när det kommer till att kommunicera med människor. Fobi är ett starkt ord men en mild rädsla för att maila och sms:a med bekanta, kollegor eller exempelvis chefer finns och jag drar mig gärna för det. Telefonfobi är vanligt men jag undrar om inte jag nästan tycker det är jobbigare att läsa ett mail eller ett sms. Kanske för att det finns tid till att analysera det mer? Lägga in underförstådda meningar eller missförstånd.
Och jag känner mig ibland gammal och inskränkt, de flesta runt omkring mig har full koll på alla dessa förkortningar och virala trender. Det låter antagligen trångsynt och bakåtsträvande men om detta fortgår kommer vi kanske aldrig behöva skriva ett enda ord mer? På gott och ont. Smidigt för många, men tråkigt för oss som gillar att skriva. Jag kanske så småningom kan skriva en hel krönika på två snirkliga smileys och en förkortning med versaler plus någon siffra eller symbol i slutet.
Jag förstår inte heller riktigt tjusningen i det där med att kommunicera via bild? En av anledningarna till att jag vägrar skaffa snapchat. Men så har ju i princip alla det och här står jag och demonstrativt vägrar skaffa det för att jag vill rädda och värna om det svenska språket. Jag är patriot för våra bokstäver och fullständiga meningar.
Telefonfobi är vanligt men jag undrar om inte jag nästan tycker det är jobbigare att läsa ett mail eller ett sms.
Och är det bara jag eller hur besviken blir man inte när man träffar någon som inte uppskattar att uttrycka sig i text lika mycket som en själv? En sms-konversation som består av tre ord utan några som helst pronomen eller skiljetecken. Jag tror att det är alla dessa förkortningar som gör att det känns som om jag har en typ av neuropsykiatrisk social funktionsnedsättning när det kommer till kommunikation via text i vissa fall. Det är redan svårt att tolka in signaler i text och alla dessa förkortningar som man ska lära sig. Jag vet inte hur länge jag trodde att en kompis i USA slant på bokstäverna och någon märklig autocorrect bildades när han avslutade varje sms “TTYL” (talk to you later). Min föreställningsförmåga existerar inte när jag läser ett obegripligt (för mig) sms.
Jag börjar känna mig som Björn Ranelid. Jag vill i ren protest mot detta börja skriva målande med meterlånga meningar där budskap inte alltid framgår. Små underförstådda meningar i stora tjusiga ord. Inte en enda förkortning eller emoji så långt ögat kan nå. Precis som jag vägrar skriva engelska med en dansk så vägrar jag hoppa på tåget och använda mig av märkliga förkortningar och felaktiga böjelser.
Jag anser att det är supersmidigt att kunna skriva snabbt, men en söndagkväll när inget förutom Netflix eller “På spåret”-reprisen står på agendan har man väl tid att skriva ut ett frågetecken efter meningen? Eller vill man framstå nonchalant och lite obrydd? Blir det inte mest lite ocharmigt? Jag hänger ju uppenbarligen inte med i dessa tider. Jag står snart utanför detta kommunikations-samhälle med mina pronomen och fullständiga meningar.
Små underförstådda meningar i stora tjusiga ord. Inte en enda förkortning eller emoji så långt ögat kan nå.
Var vårt sätt att kommunicera bättre förr? Ska man behöva vara så fyrkantig så att man påstår en sådan sak? Jag får i ren protest sluta snåla med beskrivande utfyllnadsord. Kanske ger det effekt? Eller eventuellt motsatsen. Jag kanske hamnar utanför detta kommunikationssamhälle, utstött och ensam med mina flotta ord. Men väl värt att prova.
Att låta ett vackert pappersark stå till spillo vid farstun, likt en slokande roströd tulpan falla fritt är som att låta det målande språket drunkna i en ny och uppkopplad värld.
Text: Ebba Bergren
Här kan du läsa fler av Ebbas krönikor!
Vill du också få din text publicerad som en krönika eller debattartikel här på metromode.se? Vi är på jakt efter historier om allt ifrån skeva skönhetsideal, vikthets till prestationsångest, psykisk ohälsa och vardagsbetraktelser. Ämnen som engagerar och som behöver lyftas upp i ljuset! Skriv och berätta kort om din idé – eller skicka din färdiga text – till [email protected].
