Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Hälsa

Annso Blixt: ”När min kropp slutade fungera förstod jag att jag var sjuk”

Vi på Metro Mode har bestämt oss för att göra allt vi kan för att ta bort tabun, skulden och skammen kring psykisk ohälsa. Vi är nämligen helt övertygade om att vi måste börja prata om det och sluta må dåligt i tystnad. Det kommer vi göra genom att publicera en ny artikel inom ämnet psykisk ohälsa – varje vecka. Den här veckan har vi pratat med verksamhetsledaren och inspiratören Annso Blixt.

Här berättar Annso om den kritiska inre rösten som till slut blev för hög, om kroppen som slutade att fungera och om den svåra ångesten som aldrig ville ge med sig. Annso berättar även om vändningen som efter många år kom och hur hon idag använder sig av sin historia för att hjälpa och inspirera ungdomar som lider av ångest, ängslan och oro i föreningen Tilia som hon själv grundade 2012.

annsoblixt

Namn: Annso Blixt

Ålder: 33

Sysselsättning: verksamhetsledare på Tilia

Familj: stor och fin

Berätta kort om vem du är…

– Jag en familjemänniska som är väldigt barnkär och älskar att vara nära vatten och hav. Jag tror att jag kan klara av precis vad som helst. Få saker gällande prestation gör mig rädd. Men balansen i att tro på att jag duger som jag är utan den yttre bekräftelsen är viktigt för mig. Jag tror på “sharing is caring” och det är främst därför jag berättar en bit ur mitt liv här.

Annsoblixt

Annso tillsammans med sina syskonbarn.

Hur det gick till när du kom i kontakt med psykisk ohälsa för första gången?

– Jag har svårt att pricka den första gången, men jag tror att det var när jag och mina kompisar mådde dåligt, under gymnasietiden. Då var det mycket som inte stod rätt till, jag hade bland annat ätstörningar.

När förstod du själv att du var sjuk?

– För mig hade min kritiska inre röst varit högljudd under en lång tid. Precis som många barn som far illa hemma vittnar om att de inte förstod att de for illa på grund att referensramen kring vad som är normalt inte finns där. Precis så var det för mig, jag trodde alla pressade sig så hårt som jag gjorde!

Jag lyssnade ofta på andra som verkade glada och balanserade. De var aldrig så hårda mot sig själva som jag var, så någonstans innerst inne anade jag nog, men det var svårt att sätta finger på. Särskilt i det samhälle vi lever i där prestation är en bragd vi bedöms efter.

Fick du någon diagnos?

– Jag har aldrig fått någon diagnos, mer än att jag träffade en sjuksköterska en kväll på akuten då min kropp inte pallade med mitt sätt att leva längre. Jag hade under för lång tid pressat mig själv för hårt och en utekväll slog allt fel. Mina ben gav upp och slutade bokstavligt talat att fungera. De vek sig under mig hur mycket jag än försökte tänka: ”Ställ dig upp, för fan!” så gick det inte.

Mina vänner blev oroliga att jag blivit drogad och fixade skjuts till St:Görans sjukhus. Det konstaterades snabbt av jag inte var drogad, men en sjuksköterska såg nog vad som egentligen låg bakom.

Hur regerade omgivningen på din sjukdom?

– Jag tror det har varit väldigt svårt att se någon man älskar vara så hård mot sig själv. Att vad man än säger och gör, så rinner det bara av. Jag tror även att när min omgivning väl förstod att jag inte mådde bra, hade det redan gått så långt…

Jag tror också att en del blev trötta på mig. Min dåvarande pojkvän påpekade att jag kunde vara svår att nå. Jag har ändå haft tur att ha folk omkring mig som inte gav upp om mig. Människor kan rädda livet på varandra bara genom att finnas där. Jag vet det, för att det finns dem som räddat mitt!

Förändrades du som person i och med sjukdomen och iså fall hur?

– Mitt sätt att hantera den frustration jag kände över hur världen såg/ser ut och vad som premieras i vårt samhälle, i kombination med att jag gav mig själv skulden för att jag inte räckte till löste jag genom att hitta alla möjliga sätt för att döva mina känslor. Genom att inte vara tillgänglig, genom att bygga murar och inte vara ärlig. Ärlighet är en stor ledstjärna för mig idag, att vara sann mot mig själv och andra.

När kom vändningen?

– Psykisk ohälsa är komplext, men den första vändningen kom i det jag beskrev ovan, när min kropp sa ifrån och jag blev rädd. Då började jag göra vad jag kunde i mina handlingar för att ändra mitt liv. Under dessa år måste jag ändå vara ärlig med att säga att mina känslor inte alls var med. Jag kände ofta att jag kämpade och gick som i motstånd, gick runt i gyttja med tunga fötter och ibland var det svårt att andas av ångest. Men jag bockade av dag för dag, nästan på automatväxel, mot ett bättre liv.

Min verkliga vändning var när jag insåg att jag verkligen hade en koppling till det här jordelivet, som jag ibland kan uppleva ytligt, kom när jag höll min systerdotter i mina armar för första gången. Jag har svårt att med ord förklara den känslan jag hade då. Det var kärlek, lycka, tårar. Ansvar.

annsomedsysterdotter
Vad har varit din drivkraft bakom ditt tillfrisknande?

– Min familj! Det finns många klyschor gällande psykisk ohälsa där människor som menar väl men inte alls vet vad man går igenom ger tips och råd. Något som skapade stor frustration hos mig var att många sa ”Ta hand om dig, för din skull.”

Att välja livet för sin egen skull när man inte ser en mening med det, bidrar till ytterligare skuld och skam. Mina tankar var att jag inte ville göra det för min skull. Mitt självhat var för grovt. Men att göra det för min familj blev min väg. Inte en genväg eller ett sätt att fuska, utan min alldeles egna stig, som var den enda för mig.

Hur har ”vägen tillbaka” till livet sett ut?

– Den har varit snårig och fram och tillbaka. Kantad av försök till samtal hos psykologer som jag upplevde inte förstod mig, samt att det blev helt fel miljö för mig som är en högkänslig person med svårt för närhet för tidigt. Det tar tid för mig att öppna mig och lita på andra, därför har jag läst mycket själv.

Några av mina steg som kanske kan hjälpa någon annan var till exempel att jag behövde ta en paus från siffror på vågen, helkroppsspeglar på gymmet samt media som granskade figurer, kroppar och utseende. Jag tillät även mig att gråta och känna när det var jobbigt.

För många är utmaningen att sätta gränser och säga nej till saker och personer. För mig var det under den här tiden i mitt liv att våga säga ja. Hänga med på saker. Lita på att jag också kan. Lita på att folk vill ha med mig och vara med mig. Lita på att jag kan bidra. Detta gällde alltifrån en fest, en utbildning, en kväll med kompisar. Jag gick dit, även om det kändes motigt och som ett enda stort berg som skulle bestigas. Tillslut bröts mitt mönster av att sitta hemma med mina egna tankar, och jag blev en del av något annat, större. Det var viktigt.

Har du haft delmål i ditt tillfrisknande?

– Jag satte fyra delmål den dagen jag vaknade upp efter min ”kollaps”. Det fjärde bockade jag faktiskt av ganska nyligen, så att sätta delmål tror jag är viktigt, men att också ge sig själv tillåtelse att det tar tid. Mål kan inte bockas av med tidspress och bli en prestation i sig, särskilt inte om känslorna tillslut också ska följa med och om verklig förändring ska ske.

Hur är din relation till psykisk ohälsa i dag?

– Den är dubbelsidig som det mesta i livet. Jag önskar inte min värsta fiende att känna det jag kände, samtidigt som mina erfarenheter givit mig världens finaste tillvaro. Ibland blir jag så trött på begreppet att jag inte vet vart jag ska ta vägen, kan känna mig frustrerad att vi inte kommit längre i denna fråga.

Samtidigt som jag genom mitt arbete har daglig kontakt med drabbade och vet vilket stort lidande det ger – så finns inget val för mig just nu annat än att engagera mig i frågan och försöka förändra. Det räcker inte med att belysa och prata om ämnet, vi måste också erbjuda stöd på ungas villkor. Så i och med detta finns också en tacksamhet till det jag gått igenom.

Hur uthärdar du dåliga dagar eller jobbiga situationer i dag?

– Jag har äntligen slutat uthärda och kämpa emot. Har insett att jag är en person som ibland behöver en paus och tid för mig själv när livet känns tufft. Att tillåta det och inte uthärda tror jag är nyckeln. Jag är inte längre rädd för smärta, ensamhet och ångest. Det är nog därför jag också känner mig hel. Jag har också märkt att det underlättar att utrycka mina behov till omgivningen. Fler än vad man tror förstår.

Vad ger dig motivation i vardagen?

– Tilia! Jag har så himla kul och slutar aldrig utvecklas och förbli ödmjuk i deras närvaro.

annso-blixt

Annso tillsammans med ungdomarna på föreningen Tilia. 

Varför tycker du att psykisk ohälsa är viktigt att lyfta?

– Jag ser det som mitt ansvar som vuxen att lyfta frågan, särskilt när det handlar om barn och unga. Jag känner dessutom att vi inte har ett alternativ längre. Vi måste få bukt på detta som är ett av Sveriges men också världens största folkhälsoutmaning. Jag känner ett enormt driv i att vi skulle kunna ha det så bra, med enkla medel kan vi få de som mår dåligt att känna hopp. Så länge jag har något att erbjuda i den vägen så kommer jag göra det.

Varför är det viktigt för dig att nå ut med din historia?

– För att jag tror att det finns fler som är som jag var. Som satte andra först, aldrig skulle be om hjälp. Som inte syns och hörs men lider oerhört. Jag vill visa att den typen av psykisk ohälsa också är värd att tas på allvar, precis som allt det som har rum i vården gör.

Dessutom ökar just denna typ av psykisk ohälsa mest just nu i form av ångest, oro, ängslan. Det kan upplevas som diffust för omgivningen men genom min historia kanske någon känner igen sig och vågar söka hjälp.

Annsoblixt

Annso när hon tog emot det prestigefulla priset som ”Årets medmänniska” på Svenska Hjältar-galan tillsammans med sin syster.

Vart kan man vända sig om man känner igen sig i din historia?

– Förutom oss på Tilia finns många bra ideella organisationer som arbetar med detta. Har du tankar om att inte vilja leva rekommenderar vi våra fantastiska vänner på MIND, har du föräldrar med psykisk ohälsa eller missbruk finns Maskrosbarn. Har din psykiska ohälsa kopplingar till att inte få den hjälpen du har rätt till finns Barnrättsbyrån.

Vad är din största dröm just nu i livet?

– Att Tilia fick resurser att ta emot alla de barn och unga som behöver stöd hos oss och att det om några år rullar på av sig själv. Då skulle jag vilja förverkliga ytterligare en dröm om att på något sätt ta hand om och finnas för barn i fattigdom utanför Sverige. Just nu lever jag min dröm och fokusera på att njuta av det. Nya mål får komma senare!

Här kan du följa Annso och Team Tilia på Instagram.

 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!