Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Nöje

Ebba Berggren om att plötsligt bli dumpad: “Jag behövde en förklaring på kemisk nivå”

Metro Modes krönikör Ebba Berggren delar ärligt med sig om hur hon plötsligt blev dumpad, allt hon fick var en luddig förklaring till vad som var anledningen. Nu delar hon med sig av en första hjälpen- och tröstmanual: “Till när en person som man tycker om säger hejdå utan förklaring”.

När man blivit dumpad, dissad, ratad, avvisad – vad vi nu vill kalla det, så finns det ofta ett stort jävla frågetecken kring vad som egentligen hände? Och varför?

Tyvärr händer det sällan att vi (jag) får svar på varför man (jag) plötsligt inte var lika intressant längre. Luddiga förklaringar och oklara avslut sätter igång tankeverksamheten och plötsligt har vi 500 olika teorier till vad som gick snett. Man är ett enda stort stresshormon på två ben.

När jag nyligen fick en oklar och plötslig ursäkt till att vi inte kunde ses mer, (”just nu i alla fall” – vilket satte mig i total limbo) började hjärnan konstruera hypoteser och jag hade ett flertal att välja mellan. Det var för svårt att förstå hur något trevligt kunde sluta så abrupt utan någon som helst förklaring.

Och är man naturligt lagd åt det grubblande hållet vars fantasi är gränslös så sticker gärna teorierna iväg. De svarar dock aldrig på varför det blev som de blev. När jag satt samma kväll och började fantisera om vad som hade hänt så kände jag istället att jag behövde en förklaring på kemisk nivå. För jag kommer aldrig att få veta, men jag kan ta reda på varför jag vill veta. Varför jag plötsligt tror att jag har varit med om en tråkig förlust när det kanske i själva verket var en jäkla tur? Att det blev som det blev.

Så här kommer den – En liten första hjälpen eller tröstmanual att förhålla sig till när en person som man tycker om säger hejdå utan förklaring. För det handlar inte om personen i fråga – det handlar om dig.

Du är bara beroende av dopamin

För att förenkla det hela så består ett förälskelserus men också en ”jag är nog ändå intresserad”-känsla av en mängd hormoner. Denna härliga hormon-cocktail gör oss pigga, glada och stärker vår självreflektion på ett väldigt positivt sätt. Och ju mer vi får känna detta rus desto mer beroende blir vi. Det är en fysisk åkomma och det är en tröst i sig. När vi väl blir ratade så uteblir framförallt dopamin som också ofta jämförs med effekten av kokain. Kärlek är alltså en jävla drog – klyschigt men ytterst sant.

Detta gör att vi får abstinens efter dopaminet och tiden efter ett uppbrott kan liknas vid avvänjning. Triggar vi beroendet genom att hela tiden reta det med tankar, ältande och olika teorier så drar vi ut på tiden. För då försvinner det till slut, ganska snabbt. Om vi bara låter det vara så läker denna fysiska åkomma – tids nog.

 Jag fick ingen riktig förklaring?

Våra hjärnor vill ha svar – på ALLT. Det är grundläggande för oss av biologiska skäl. När vi inte vet något så vill våra hjärnor vara i full beredskap vilket lägger ett enormt beslag på vår hjärnkapacitet. Detta är helt i onödan när det handlar om att analysera varför man blev dumpad. Det utsöndrar stresshormoner. Våra hjärnor vill förenkla saker, vilket vi tror att vi gör när vi själva konstruerar svar på ett luddigt avslut. Men ”svaret” är aldrig sant, så istället sitter vi med miljontals svar och fortfarande har vi ingen aning om vilket som är sant. Hjärnan tror att den tar genvägar men ack så fel den har. Den tar senvägar som gör att vi lägger tid på att försöka hitta svar som aldrig kommer. Men det är så vi fungerar vilket är perfekt när det gäller större katastrofer, men mindre bra när vi lägger den energin på människor som faktiskt inte förtjänar det.

”Distrahera dig så ska du se att det blir bra” – Eh?

Det måste vara det värsta någon kan säga när man är nydumpad och paff över det plötsliga slutet. Men det tråkiga är att det är sant. Den främre delen av hjärnan, hjärnbarken, har en förmåga att stänga ner resten av hjärnan och bara fokusera på till exempel jobb, skola, sociala sammanhang och träning. Detta är dock bara under kortare stunder. Sen kommer de vidriga tankarna tillbaka. För hjärnan kommer fortfarande att vilja veta.

Men det finns en väldigt bra sak att ha i åtanke när vår hjärna vill lura oss.

En tanke är en överföring av substanser och en del av det limbiska systemet, det vill säga känslolivet. En tanke är en mängd neuroner som kopplas ihop via synapser vilket är överföring av information. I enklare drag – ju mer vi tänker en tanke, desto mer ”sann” blir den. Tänker vi att vi är kära i en person så lyckas vi till slut övertyga oss själva om att vi är kära eller tvärtom.

Tänk att personen som hemsöker dina tankar är den sista du vill dejta – för då blir det till slut sant.

Krönika: Ebba Berggren
Foto vänster: Privat Höger: Unsplash 

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!