Amanda Foo-Ryland är stolt mamma till tvillingpojkarna Noah and Jasper, som hon fick när hon var 52 år. “Ålder är bara en siffra och jag oroar mig inte för att inte vara med när pojkarna växer upp”, säger hon till The Sun.
Brittiska Amanda Foo-Ryland blir ofta tagen för att vara sina fyraåriga söners mormor eller farmor istället för det hon faktiskt är – deras mamma.
Föll för sin vän
Amandas resa mot föräldraskapet började när hon förälskade sig i sin vän sedan många år tillbaka, Sarah. De två hade lärt känna varandra genom Amandas make Keith, som gick bort 2014 efter att ha drabbats av cancer.
“Han var 23 år äldre än jag och dog när han var 70, men det var ändå en chock”, berättar Amanda. “Jag var så arg, och det kändes så orättvist. Vi hade ett långt och lyckligt liv tillsammans, och jag kände att jag hade haft en sån tur som fått ha det.”
Ett halvår efter makens död – en mörk period där Sarah var ett stort stöd – insåg Amanda att hon hade fallit för sin vän.
“Det låter som att det hände snabbt, men jag hade faktiskt redan börjat sörja innan Keith dog eftersom vi visste att han inte hade långt kvar”, förklarar Amanda.
“Jag berättade för Sarah hur jag kände och vi kysstes och insåg att vi båda kände samma sak. Det hände på ett ögonblick, och som i en Hollywood-film sa vi att vi älskade varandra, och ville gifta oss och skaffa barn”, berättar hon.
Utmanar fördomar
Sagt och gjort: paret gifte sig 2016 och året därpå påbörjade Amanda en IVF-behandling.
I oktober 2018 besannades Amandas livslånga dröm – hon skulle bli mamma. Men även om vänner och familj stöttade parets beslut har de mottagit kritik från vissa av sina bekanta:
“Folk har sagt att det är orättvist eftersom när [tvillingarna] är 20 kommer jag vara 72, men jag förstår inte var deras poäng är”, säger Amanda. “När folk säger såna saker utmanar jag dem eftersom det de faktiskt menar är att vi är själviska som har gjort det här och det är vi inte – vi tänkte igenom det otroligt noga.”
Amanda menar att man aldrig vet vad som väntar här i livet – hon berättar att hon har en vän som är 70 och fortfarande springer marathon, medan en annan gick bort i 50-årsåldern.
“Ålder är bara en siffra och jag oroar mig inte för att inte vara med när pojkarna växer upp. Jag tror att när du mister någon plötsligt inser du att du inte kan kontrollera allt. Så även om det är min avsikt att bli 90 eller 100 år och ha hälsan, så vet vi aldrig vad som väntar runt hörnet”, säger hon. “Det jag behöver göra är att se till att jag är mitt bästa jag när jag är med mina pojkar, och hålla mig så stark och frisk jag bara kan.”
