“Jag har av någon anledning alltid trott att det skulle hända direkt.” Så inleder Metro Modes bloggare Tess Montgomery sitt uppmärksammade inlägg “The whole truth” där hon öppet berättar om senaste året då hon och maken kämpat för att få barn – utan resultat. Hon skriver om hoppet som gått upp och ner och frustrationen som infunnit sig när tiden bara går…
Här berättar Tess Montgomery om året då månaderna passerat utan att något (av alla) graviditetstest visat positivt. Om hennes starka längtan efter barn och känslan när det funkar “för alla andra”.
Vi började när vi åkte till Karibien och av någon anledning har jag alltid trott att det skulle hända direkt. Så först var jag helt ärligt totalt livrädd och kände mig inte alls redo. Det gjorde inte så mycket att mensen kom som den skulle nästa gång, för hela grejen kändes så stor och läskig.
Men sedan gick månaderna, jag började testa appar, kissa på stickor, cykla i luften (fick urinvägsinfektion på urinvägsinfektion) och ju fler månader som gick desto mer började jag känna den där riktiga längtan efter ett barn.
Jag var helt hundra på att jag var gravid i två olika omgångar, jag måste ha använt minst 15 graviditetstester på två veckor. Jag hade ont överallt, mådde illa, var jättetrött och kände mig allmänt ”konstig”. Men där kom den där jävla mensen och så startade klockan om på noll igen.
Sedan i Augusti så kom helt plötsligt min mens 4 dagar tidigt, jag som alltid har varit som en klocka i min cykel. Nej seriöst, mellan 15.00-17.00 på en torsdag eftermiddag, jag skojar inte. Så då blev jag verkligen rädd att någonting var fel på riktigt och gick till doktorn. Enbart för att bli totalt utskrattad med orden att ”menscyklar kan vara varierade”… Visst känns det löjligt nu när jag tänker tillbaka, men min hade inte varierat sig sedan jag var 15 år gammal och jag känner ändå min kropp ganska väl vid det här laget.
Då bestämde vi oss för att det var dags att börja ta tester för att se om allting är som det ska vara och gick till doktorn ”på riktigt”. Innan det här steget var jag ändå ganska lugn med hela bebisgrejen. Jag har oftast ett ”allting kommer att lösa sig”-tänk och tror på någon form av öde. Men nu kom alla de stora frågorna på en gång. ”Tänk om vi inte kan få barn?”, ”Vad gör vi om en av oss inte är fertil?”, ”Skulle vi vara ok med IVF?”, ”donator?”, ”surrigat?”, ”adoption?”, ”klä Olive i kläder och köra runt henne i en liten barnvagn…?”
Garth var faktiskt mest rädd för sitt provsvar, det tog honom flera veckor att faktiskt bygga upp till att lämna det där jobbiga lilla provet. För mig var det enkelt, jag behövde bara gå in och ta ett blodprov precis en vecka innan mensen skulle börja. (Ni kanske minns att jag skrev hur fort det gick att ta blodprov med NHS? Det var den dagen.)
