Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Hälsa

I somras publicerade 20-åriga Emelie Westlander det svåraste inlägget hon någonsin

Hälsa

Emelie Westlander mådde psykiskt dåligt under hela tonåren: ”Det kändes som om jag inte betydde någonting”

I somras publicerade 20-åriga Emelie Westlander det svåraste inlägget hon någonsin skrivit. I sin blogg på juniflickan.se delade Emelie med sig av sin psykiska ohälsa som har följt henne sedan högstadiet. Hon var trött på att ständigt förminska sin känsla av utanförskap och osäkerhet – och nu vill hon peppa andra unga kvinnor till att också våga be om hjälp. För Metro Mode berättar Emelie om hur hon jobbar för att värdesätta sig själv mer och för att hålla de negativa tankarna borta. 

Vi på Metro Mode har bestämt oss för att göra allt vi kan för att ta bort tabun, skulden och skammen kring psykisk ohälsa. Vi är nämligen helt övertygade om att vi måste börja prata om det och sluta må dåligt i tystnad. Den här veckan har vi fått ta del av Emelie Westlanders erfarenheter och lärdomar av att känna sig förbisedd hemma, ensam i skolan och att må psykiskt dåligt i sin kropp, känslor hon delar med många andra unga tjejer.

Vad i din bakgrund tror du har triggat din osäkerhet och känslan av ensamhet? 

– De här känslorna började dyka upp på högstadiet, jag tror att det främst beror på att jag kände mig bortprioriterad och inte lika viktig hemma. Min syster mådde väldigt dåligt under samma period och var mer utagerande än vad jag var vilket gjorde att hon syntes mer inför mina föräldrar än vad jag gjorde. Under den här perioden var jag också i ett ganska destruktivt vänskapsförhållande med en person som jag hade roligt med, men som samtidigt tog mig för givet och behandlade mig dåligt, berättar Emelie.

 

Emelie hade ingen frizon. Hon var osäker och saknade tillhörighet i skolan samtidigt som det var jobbigt hemma med en syster (som diagnosticerats för depression) som tog all plats och uppmärksamhet. ”Det kändes som om jag inte existerade. Det tar mycket på en, att inte känna att en har en plats som är trygg”, skriver Emelie i sin blogg.

Osäkerheten inombords smittade av sig på Emelies yttre. Hon började räkna kalorier, plockade bort allt bröd, vit pasta och åt aldrig något ”onyttigt”. Om hon någon gång blivit övertalad att äta en muffins på fiket efter skolan, gick hon direkt hem och körde ett träningspass. Hon blev manisk och spenderade många kvällar på badrumsgolvet gråtande efter misslyckade försök att kräkas upp maten hon ätit. En muskelbristning, med träningsförbud som följd, blev till slut väckarklockan som fick Emelie att försöka vända på sin syn på mat, träning och sin kropp – med de mörka tankarna och känslan av att vara ensammast i världen bet sig fast. Under gymnasiet mådde Emelie sämre än någonsin. I sin blogg skriver Emelie att det kom till den punkt då hon blev rädd för sig själv och sina tankar. ”Så en dag vid middagsbordet, det var bara jag och mamma hemma för pappa var tvungen att jobba sent och min syster var hos en kompis, och jag kände ‘säger jag det inte nu kommer jag nog aldrig säga det'”. Emelie tog ett djupt andetag och sa till sin mamma att hon ville träffa en psykolog.

 

Hur har vägen tillbaka till ett bättre och lyckligare liv sett ut för dig?

– Det började med att jag tog steget till att börja gå hos en psykolog för att få hjälp. Hon har verkligen hjälpt mig otroligt mycket, utan henne skulle jag kanske inte ens sitta här idag! Nästa del var att min psykolog hjälpte mig ta steget till att våga ta mig in i ett nytt kompisgäng vilket ledde till att det förra hösten inte kändes riktigt lika skrämmande att ta kontakt med nya människor längre. Jag har många vänner som har sagt att de tycker att jag har utvecklats väldigt mycket i mig själv det senaste året.

– Hos min psykolog fick jag hjälp att förstå att jag är värdefull, att mitt liv är värt att leva. Jag bröt mig loss från relationerna jag mådde dåligt i och har idag blivit bättre på att säga ifrån när jag tycker att en person gör något som inte är okej, istället för att låta småsaker byggas på under en lång tid tills det förvandlas till en exploderande bomb. Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv och jag har fått nya vänner som jag är trygg med och som jag mår bra av att hänga med. De ger energi istället för att ta den. Det är nog den biten som har varit störst för mig innan, att jag inte har känt att jag haft några vänner som brytt sig – och nu vet jag att jag har det!

Jag fick hjälp att förstå att jag är värdefull, att mitt liv är värt att leva.

Vad har du för verktyg idag för att inte hamna i samma tankar och negativa spiral igen?

– Att försöka tänka ”är det realistiskt som jag tänker nu?”. Bortprioriteringskänslan är fortfarande väldigt lätt triggad och stark för mig och något jag fortfarande jobbar på så att den inte får ta över. Om en kompis blir tvungen att ställa in eller kanske inte svarar på ett meddelande (fast jag ser att hen har öppnat det) blir min första tanke ”hen tycker inte om mig, alla andra är viktigare och jag är bara sista valet”. Det är viktigt då att ta en reality check. Personen kan vara upptagen och verkligen inte ha tid att svara på det där sms:et eller meddelandet. Personen kanske mår dåligt, är tom på energi eller så dök någon viktig familjeangelägenhet upp som inte gick att komma ur. Generellt sett har personen ofta en genuin anledning varför hen inte kan. Jag brukar också fråga om personen inte berättar det själv, för att jag inte ska börja analysera situationen. Jag kan känna mig jobbig och för påstridig när jag gör det, men det är faktiskt okej att fråga.

– Vaknar jag med ångest försöker jag tänka efter varför? Finns det någon orsak, vad kan jag göra åt saken? Ångesten är bedrövlig och fruktansvärt jobbig, men det är bara en känsla som kommer att gå över. Det är okej. Känns det för jobbigt, prata av dig med någon, kramas eller försök (om du orkar) att hitta på något som får dig på andra tankar.

Varför tycker du att det är viktigt att lyfta psykisk ohälsa bland unga kvinnor?

– År 2016 uppgav 51 procent av kvinnor i åldrarna 16-29 att de lider av lätta eller svåra problem med ängslan, oro eller ångest, enligt Folkhälsomyndigheten. Det är alldeles för höga siffror! Jag tror dock att många skyller kvinnors mående på alla hormoner som cirkulerar i kroppen kring puberteten och det är viktigt att förstå att psykisk ohälsa handlar om mer än hormoner och ”den osäkra tonåringen”.

 

Vad har du för tips och råd till andra som känner igen sig i din historia?

– Till er som mår dåligt, våga berätta det för en anhörig. Våga be om hjälp – du är inte svag för att du ber om hjälp, något jag önskar att jag hade förstått tidigare. Våga säg ”nej, jag mår inte bra” istället för att alltid säga att du mår bra även när du inte gör det, något jag själv fortfarande över på. Och våga ta emot hjälpen också, även fast det är läskigt. Ingen klarar allt själv. Gå till skolkuratorn, en BUP/ungdomsmottagning eller en privat avdelning beroende på vad du har för möjlighet och vad som känns tryggast! Du kan också skicka ett mail till mig, det är helt okej: [email protected]

 

… Och till föräldrar som har barn som mår dåligt?

– Försök bara att visa att du verkligen finns där! Pressa inte ditt barn att berätta hur hen mår eller att hen ska gå hos en psykolog, låt det komma självmant. Om ditt barn inte är mottaglig för hjälp så kommer psykvården att bli något negativt. Men se samtidigt till att visa att ditt barn verkligen kan prata med dig, att du är närvarande och att psykologhjälp är ett alternativ. För dig som förälder är det antagligen en självklarhet att ditt barn är det viktigaste som finns, men ditt barn kanske inte alltid förstår det själv. Det kommer att vara tufft att se ditt barn må dåligt och du kommer att känna dig maktlös för det finns tyvärr ingen snabb lösning som gör att det helt plötsligt blir bättre. Men det kommer att bli bra till slut, tills dess: visa att du finns där och stöttar. Krama och torka tårar när det behövs.

 

Vad drömmer du om för de kommande tio åren i ditt liv?

– De kommande åren hoppas jag på att helt kunna släppa den där ångestfyllda bortpriorteringskänslan. Jag vill utvecklas ännu mer i mig själv och bygga upp min självkänsla och mitt självförtroende mer. Jag hoppas att jag ska kunna släppa den sociala fobi jag har och sluta få ångest i sammanhang där det är många nya människor och få det lättare att prata med nya människor. Allt kanske inte är rimligt, men jag kan alltid försöka att jobba på det.

– Inom tio år vill jag ha pluggat klart inom det jag då har listat ut att jag vill jobba med, och ha ett stabilt jobb. Resa vill jag såklart göra också men tror inte att jag har samma sug som många andra i min ålder att backpacka och liknande. Familjelivet är något jag kan känna en längtan efter redan nu så jag hoppas att jag har en livspartner och barn på gång (kanske har jag redan ett). Vi får ser hur mitt liv ser ut om tio år helt enkelt!

Emelie Westlander
Ålder: 20 år
Gör: Jobbar på kafé
Familj: Mamma, pappa och lillasyster som är tre år yngre

Känner du igen dig i Emelies situation så finns hjälp att få. Vänd dig till din husläkare eller närmsta vårdcentral, kontakta vårdguiden eller vänd dig till en psykolog. Här hittar du alla våra andra artiklar om psykisk ohälsa.

metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Fanny Ekstrand
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Elin Johansson
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Petra Tungården
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Linn Herbertsson
Hälsa
Ida Warg
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Emma Danielsson
Mode
Pamela Bellafesta
Man
Niklas Berglind