Ingegerd Johansson fann löpningen 1973 och har sedan dess checkat av många, många mil. Både på träning men också på tävling då loppen avlöst varandra genom åren. Här öppnar Ingegerd upp om vilken betydelse löpningen haft genom livet och hur den fungerat som en frizon och terapi genom tuffa perioder. “Man ser på saker som händer i livet på ett annat vis efter en löprunda”.
Namn: Ingegerd Johansson
Ålder: 70 år
Bor: Trosa
Gör: Syrgassjuksköterska på Huddinge sjukhus (numera efter pension)
Favoritlöppass: Första skogsturen på våren när snön precis smält
Berätta lite kort om dig själv, vem är du?
– Jag är en tjej som sällan ger mig och kan nog vara lite väl envis ibland. Det har också varit min styrka genom livet – som verkligen inte alltid varit lätt att leva. Är fyrabarnsmor, gift sedan 40 år tillbaka och sambo sedan 46 med samma man. Är uppväxt i en familj med åtta barn och det är därifrån jag fått min kämparglöd.
Hur gick det till när du började springa?
– När jag träffade min man i början av 70-talet var han redan en motionslöpare. När vårt andra barn föddes var jag hemma och när mannen då ibland kom hem från jobbet och sa att han skulle ut och springa hände det att mina horn växte och jag blev irriterad. Jag hade då två val – vara tyst och sura mellan spis och köksbänk där jag befann mig, eller själv ge mig ut på en löprunda. På den vägen är det, och i mars 1973 började jag att löpträna – och har hållit igång sedan dess.
Föll du för träningsformen direkt?
– Jag fann ganska snabbt att löpning var min melodi. Som mycket överviktigt barn fick jag som fick utstå mycket hårda ord under hela skoltiden och framförallt under gymnastiklektionerna var det inget självklart val – men något jag aldrig ångrat.
Hur har din löparresa sett ut?
– Sedan starten har det blivit många, många mil. 1979 började jag springa motionslopp efter att yngsta barnet föddes. Har sprungit allt ifrån Lidingöloppet till Göteborgsvarvet och ett gäng halvmaraton men också olika millopp runt om i landet.
Ingegerd tillsammans med yngsta sonen Marcus.
Vad betyder löpningen för dig i dag?
– Det mesta och bästa. När barnen var små var det det enda jag gjorde bara för mig själv. Allt annat var för familjen. Jag kände en otrolig frihet av att bara få dra iväg vilket jag gjorde på mina löpturer…
Finns det någon period då löpningen varit extra viktig för dig?
– Just nu! Sedan sex månader tillbaka har min man varit svårt sjuk och inlagd på intensivvårdsavdelningen med respiratorvård och oviss utgång, och då har det blivit mycket tröstlöpning med tårarna rinnandes. Har alltid kommit tillbaka från mina turer med bättre sinnesstämning och mera kraft vilket får mig att orka.
– När man springer får tankarna löpa fritt. Nya infallsvinklar på olösta problem dyker upp och man hittar nya, kreativa lösningar. Man ser på saker som händer i livet på ett annat vis efter en löprunda.
Ingegerd tillsammans med maken Peter.
Hur lägger du vanligtvis upp träningen?
– Jag brukar försöka variera min löpning men låser mig aldrig vid program numera, utan låter dagsformen bestämma. Jag försöker få till minst tre pass i veckan varav ett lite längre, ett snabbare och ett intervall. Ibland lite backträning med. Det handlar om ett rundor på fem – sex kilometer.
Vart springer du helst?
– Jag springer helst i skogen då det för mig är mest vederkvickande. Eftersom jag springer ute året om får man hålla tillgodo med asfalt under vintern. I mitt tycke en alldeles för stor del av året…
Har du några mål med träningen?
– Att må bra och orka mer – att förhoppningvis kunna fortsätta många år till.
Har du några tips till den som vill komma igång med att springa?
– Att bara sätta igång helt enkelt. Att aldrig skylla på tidsbrist för det är bara undanflykter. Har jag som fyrabarnsmor kunnat hålla igång ett helt vuxet liv så kan alla, det lovar jag.
Har du blivit drabbad av skador i samband med löpningen?
– Jag har verkligen varit förskonad från skador. Har vid två tillfällen haft hälproblem men annars ingenting.
Hur har du kunnat undvika skador tror du själv?
– Genom att ta det lugnt när kroppen ber om det. Jag har aldrig hoppat på löpartrender med nya rön om löpsteg hit och dit, de förändras ändå över tid. Jag springer som jag springer helt enkelt – utan att räkna steg eller ändra fotisättning osv. Vem vill tänka på sådant när man är ute och njuter?
Vad är det absolut bästa med att springa?
– Frihetskänslan kontra utmaningen. Känslan av att ha prövat sina yttersta gränser och fått vissheten om att man orkar så mycket mer än vad man tror.
Det har ingett en självsäkerhet som jag har haft nytta av i livets alla delar. Man bör aldrig vara för hård eller dömande mot sig själv. Går det dåligt så ta det lugnt, gå några steg – det är nämligen inte förbjudet.Gläds istället åt att ni kommit ut. För som vi alla vet är den bästa träningen den som blir av.
Foto: Privat
