Metro Modes bloggare Sophia Anderberg skriver i en krönika om hur hon, trots att hon blivit friskförklarad från sin ätstörning, fortfarande får ångest av att gå till gymmet. Hon delar öppenhjärtat med sig av tiden då livet varit tufft, hur hon mött motgångarna och nu ser på träningen på ett helt annat sätt.
“Det viktigaste av allt nu Sophia, håll fast vid dina rutiner!” Meningen susade i huvudet på mig. Rutiner. Vilka rutiner? Mattan hade dragits undan under fötterna på mig, vem är jag ens? Vem är jag som singel, vem är jag som ensam?
Självständig har jag nog egentligen aldrig varit. Jag har alltid varit beroende av någon vid min sida. Kanske har det med dålig självkänsla att göra, eller så har det helt enkelt att göra med pappas självmord som skedde tidigt i mitt liv, redan vid 10 år ålder. Kanske det berodde på just det, bristen på en trygg, manlig förebild – som gjort att jag hade svårt att stå på egna ben. Bröllopet var bestämt, bokat, klart. Samma dag som inbjudningskorten skickades ut säger han det som inte får sägas. “Jag vill göra slut…”. Haha ehm va?? Det går inte, vi ska ju gifta oss..
Jag vet seriöst inte hur jag tagit mig igenom det, jag har inga bra tips. Eller jo, egentligen det alla sa till mig då. Det som lät så enkelt, men som var ack så svårt. Håll fast vi rutinerna.
Våren 2016 tränade jag som vanligt. Jag hade under 2015 blivit friskförklarad från min ätstörning och kroppsfixering, jag mådde äntligen bättre. Jag tränade inte längre för att gå ner i vikt eller för att bli starkare och för att bygga muskler. Jag tränade för att jag ville leva länge, för att min kropp mådde bra av det. Att hålla fast vid detta och resten av rutinerna var förmodligen det jag skulle gjort under denna tiden. Det hade gjort det hela så mycket lättare. Men när allt man planerat försvinner, när man måste ringa runt till bröllopsgästerna och vänligt berätta att det inte blir något bröllop, ”Han har nämligen gjort slut med mig…” så är det svårt att tänka på vad man ska och vad man borde göra. Man orkar inte det. Det enda man orkar tänka på är att ta sig upp ur sängen näst kommande dag…
Här någonstans tappade jag det. Jag åt inte, jag sov inte, jag kunde inte träna, jag kunde inte skratta. Jag kunde inte ens le. Jag var förstörd. Rutiner, vafan är det när man mår såhär? Spelar det ens någon roll längre?
Träningen har sedan dess blivit lidande. Ångest över att gå och ställa sig på ett gym är fortfarande otroligt påtaglig, såhär 2 år efter allt som hänt. Det kom som en chock för mig, då träning och motion är en otroligt viktig del i mitt liv och för att jag ska må bra. Men någonstans har jag fått acceptera att något förändrades det året och att jag aldrig någonsin kommer bli den personen igen. Dessutom ska träning aldrig innebära ångest, då har det tappat dess hälsosamma effekt. Då är de något som är fel. Jag har till och med gjort försök till att byta gym, men inte ens det hjälper för tillfället. Och är det något jag har lärt mig under mitt långa liv med ångest är det att utmana den, men jag också lärt mig att hitta komplement i mitt liv som gör att jag inte utsätter mig för ångesten. I detta fall skippa gymmet tills den dag jag känner att jag vill. Varför lägga tiden på något man varken vill eller mår bra av att göra, helt seriöst!? Det finns tusen andra saker att göra istället och dem har jag sakta men säkert börjat hitta.
Jag har märkt sen jag blev frisk från mina ätstörningar att jag är otroligt känslig för prestation och karv när det kommer till träning. Det går inte. Jag kan inte längre göra något med syfte att bli snabbare, lyfta tyngre eller springa längre. Jag behöver gå in med inställlningen att låta min kropp och dagens form styra mig. Idag kör jag endast kravlös träning, det vill säga intervaller utan att bestämma hur långt eller hur snabbt. Promenader utan att bestämma exakt antal kilometer från början, utan bara gå. Känner jag för en mil, blir det en mil. Känner jag för 30 minuter, blir det 30 minuter. Ibland kanske jag känner för 5 km och satsar på det men mitt i allt ångrar mig. Ja, då får det vara så.
Jag ser ingen anledning till att klandra mig själv för att jag varken klarar av eller vill gå till gymmet. Träning och motion innefattar så otroligt många faktorer och huvudaken är att den får dig att må bra, både psykiskt och fysiskt. Känslan för gymmet kanske kommer tillbaka, gör den inte det… Ja, det är inte hela världen.
Idag är jag ett levande bevis på att en sån här kris går att ta sig igenom. Och helvete vad man växer. Att det inte funnits en minsta tillstymmelse till självständighet gör inget, den fick jag tillsammans med allt detta. Idag tackar jag universium för det som hände. Detta var en prövning, en slags period i livet jag skulle gå igenom för att bli just självständig. Jag är tacksam att det blev som det blev, då jag idag är lyckligare än någonsin med livet jag lever med min allra bästa vän och sambo, Rasmus.
Livet blir sällan som man tänkt sig, livet förändras, men inget betyder att det behöver bli till det sämre. Livet är för kort för att inte mår bra och för att inte göra saker som får en att må bra. Bara för att alla andra vill gymma måste inte du göra det. Vad säger kroppen? Lyssna på den och följ den – och träna/motionera med fokuset att få leva länge! Livet är nu!
Namn: Sophia Anderberg
Ålder: 29
Gör: Influencer och kroppspositivist
Bor: Halmstad
Blogg: fiiaan.metromode.se
Instagram: @fiaaanderberg
Text och foto: Sophia Anderberg
