Min vän berättar att hennes vän har sjukskrivit sig för utbrändhet. Den här vännen gick sedan på middag och shoppingrunda. Och efter ett par veckor var det dags att åka till Gotland över helgen – för att njuta av livet och ja, vila antar jag. Anledningen till utbrändheten beskrevs som trötthet, nedstämdhet och en tuff period på jobbet. Varken mer eller mindre än så. Shoppingrunda. Middag. Gotland.
Min kompis berättar det här för mig – upprörd för att hon vet min historia. Hon vet hur mitt liv, min hjärna och hela mitt väsen var när jag var sjuk i utmattningsdepression – utbränd. Jag ser hennes mun forma orden och jag hör vad hon säger. Sedan reagerar min kropp. Jag skrek. Och grät. Och något märkligt ljud bubblade upp från magen. För ärligt talat så blir jag så jävla förbannad över att människor tar sig rätten att göra ”utbränd” till någon trendig slaskdiagnos. Att människor använder min sjukdom till att få en paus för att man inte trivs på jobbet är förnedrande.
Den senaste tiden har jag uppfattat att många slänger sig med orden ”jag var lite utbränd”.
Det finns ingenting som heter ”jag var lite utbränd”. Så gott som dagligen pratar folk om utbrändhet, eller utmattningssyndrom och utmattningsdepression som det egentligen heter, som att det är samma sak som att vara lite jäktad/trött/deppad/ha en dålig period och så vidare.
Låt mig förtydliga en sak: Att vara sjuk i utmattningssyndrom eller utmattningsdepression är inte att vara lite trött eller ens mycket trött. Det är inte att känna sig stressad men att det sen ”löser sig” och man kan gå vidare. Det jag nyss nämnde är att vara människa. Vi har alla perioder där vi känner oss slutkörda och trötta utan att för den delen vara sjuka i utmattningsdepression.
Min erfarenhet säger mig att jag ändå klarade mig ganska lindrigt undan som i dag fyra år senare lever ett frisk liv, kan jobba heltid – ibland övertid och anser mig må bra. Min egna erfarenhet säger mig att jag som då blev 100 procent sjukskriven på dagen, förbjuden att utsätta mig för fysisk och psykisk ansträngning, ändå kom lindrigt undan.
För mig innebar den här sjukdomen en kropp som kapade självklara signaler till hjärnan, panikångest, hjärtklappning, yrsel, tappad aptit, ljudkänslighet, ljuskänslighet, depression, en oförmåga att ta hand om min personliga hygien särskilt bra, självhat, identitetskris, mjölksyra av att gå mer än tre trappsteg i taget, ångest, klåda, laktosintolerans, en oförmåga att ta beslut, dagar som försvann av att stirra i väggen, hjärntrötthet, sjukskrivning, sängliggandes i tre dagar efter att ha fikat med en vän, terapi, skrikgråt i handdukar, svaghet, fysisk och psykisk nedbrytning och så vidare.
Och så vidare!
Jag vill inte förminska någon som är så jädra trött, för jag förstår mycket väl att ibland så känner man sig helt slut. Och det har man rätt att känna. Men jag ber er – snälla, släng inte med ordet ”utbränd” om ni känner er trötta, stressade, jäktade eller till och med är väldigt trötta. För det hindrar oss att få bort tabun och öka kunskapen. Det är redan skrämmande svårt att bli tagen på allvar av chefer, läkare, medmänniskor, kollegor, familj osv.
Så jag ber dig – ha respekt för ordet. För alla oss som varit drabbade så innebär det redan skam. Och varje gång någon säger sig att ha varit utbränd när den menar att den var trött i några veckor så blir det svårare för någon att få rätt vård, att själv inse att det faktiskt är en sjukdom och att få respekt och hjälp från sin omgivning.
Utbränd.
Respektera.
Tack.
