Träning och utbrändhet, en självklar kombination? Sofia Ståhl har skrivit många ärliga och utlämnande blogginlägg om sina erfarenheter av utmattningsdepression. Nu lyfter vi ett av de kanske viktigaste – om att träning inte alltid är bäst för den som är utbränd.
Jag märker att det finns en föreställning om att träning alltid är bra, eller rättare sagt, att träning alltid är bra när man är utbränd. Att träning hjälper den utbrända. Att träning stärker. Att man måste träna när man är utbränd.
Det finns studier som visar att träning har positiva och viktiga effekter på hälsa och välmående. Vi vet att träning och rörelse kan hjälpa den som har en depression eller ångestproblematik. Men vi får inte glömma att det inte gäller för alla, alltid. Och vi behöver fråga oss själva hur vi värderar ordet ”träning”. Vad är träning? Vad räknas inte som träning? Vilken värdering lägger vi i det?
Jag kan gå till mig själv.
När jag blev sjuk i utmattningsdepression år 2012 så sjukskrev min läkare mig med omedelbar verkan och förbjöd all fysisk och psykisk belastning. Jag fick i princip bara gå hem och bädda ner mig. Under året som följde fick jag ofta höra att jag borde träna. För träning ”hjälper ju”.
Men för mig blev det bara ännu sämre. När jag försökte träna så blev jag sängliggande i ett par dagar av ansträngningen. Och eftersom ”alla” sa att träningen är så himla viktig att hålla i så blev det förknippat med mer press och gav mer ångest. Jag kände mig redan djupt värdelös, och att då försöka tvinga mig själv att vilja träna förstärkte känslan eftersom jag inte klarade av det.
Jag fick länge mjölksyra av att gå uppför en trappa, och fick pausa för att vila. 24 år gammal kunde jag inte ta mig upp för en hel trappa utan paus. Då är rådet att träna ganska svårt att möta. Det är nu viktigt att poängtera att jag inte säger att vi ska sluta träna när vi blir sjuka (utbrända), jag menar att vi bör vara försiktiga med hur vi uttrycker oss, vilka råd vi ger och framför allt att välja hur vi formulerar vad träning är.
För en utbränd person kan det vara träning att gå ner till soprummet och ta hissen tillbaka. För en utbränd kan det vara träning att ta en dusch, klä på sig och till och med tvätta håret. För en utbränd kan det vara träning att stå upp en timme och laga mat.
Jag som ex-utbränd hade önskat att vi pratar mer om rörelse än om träning, och att vi framför allt värderar all form av rörelse, yoga, trädgårdsarbete, lek, promenader, rörlighetsträning och vardagsmotion lika högt som tunga intervaller, crossfit och allt det där som ger blodsmak.
Som bilden ovan. Det var 24 september 2012, ganska precis tre månader efter att jag blev sjukskriven. Jag var inbjuden av en bekant från Hedemora att komma och rida. Vi bokade ett datum några veckor fram och jag såg till att inte boka in något alls varken dagarna innan eller efter. Ägnade många timmar och dagar åt att mentalt förbereda mig, planera hur jag skulle åka med kollektivtrafiken och bokade en tid som inte gjorde att jag behövde gå upp tidigt.
När dagen kom samlade jag ihop alla krafter som fanns, tog mig till tvärbana och pendeltåg, lyckades åka fel trots all planering, blev upphämtad på fel station, ryktade hästen, satt upp, red ungefär en kvart i skritt, hoppade av, ryktade av och gick till busshållsplatsen och grät av utmattning. De följande två dagarna var jag sängliggande utan några reserver på energikontot.
Det var min version av träning där och då.
